Världen behöver fler change makers! Samhället förändras oerhört snabbt och när de konventionella lösningarna inte längre är brukbara måste vi som designers fråga oss hur vi kan bidra. Vi får inte slås ner av det faktum att världen inte behöver ännu en snyggare variant av det vi är så bra på att skapa. Vi behöver utveckla vårt sätt att prata om och förstå vår roll i samhället. Vi behöver hjälpa varandra både som bransch och som kollegor. Vi som vill vara och uppfattar oss själva som just change makers måste sträcka ut handen till varandra och tillsammans skapa det nya hållbara samhället som vi vill se.

Varför är inte fler designers ledande inom hållbar utveckling? Varför kastar sig inte kreatörerna över de stora kritiska samhällsproblemen som bara ligger där framför oss och väntar på att lösas

Ett grundläggande problem är branschens paradoxala brist på omvärlds- och behovsanalys. Alltså när design ska lyftas fram, premieras eller recenseras slår det fortfarande alldeles för högt med till exempel en ny stol eller vas utan annat värde än att den är snygg eller smart. Ofta är produkterna väldigt fina men har mycket lite med framtidens utmaningar att göra. Branschen reducerar sig själv till en ytlig företeelse när designprocessen i själva verket skulle kunna bidra till världsomstörtande och banbrytande idéer. Som en följd av det efterfrågas i princip bara designkompetens av företag som ser den kommersiella nyttan av prylar och produkter.

Symbiosen eller maktbalansen mellan industrin, designutbildningarna, konsultfirmorna och de enskilda kreatörerna riskerar att reducera oss kreatörer till passiva nickedockor.

Av egen erfarenhet vet jag att det inte är lätt att bryta denna ohållbara nedåtgående spiral. Frågan för varje enskild designer blir: hur överlever jag med endast de få företag som delar min framtidsvision?

De senaste åren har jag försökt göra upp med mitt yrke och sökt mig utanför den trånga designbubbla som jag fostrats in i. Klimatångesten, det tyngda samvetet och vetskapen om världens tillstånd växte till en enorm frustration som till slut tvingade mig till en förändring. Istället för att vara designer i en designintensiv industri är jag idag, fyra år efter mitt ”uppvaknande”, designer på ett litet miljökonsultföretag. På det hela taget kan jag sammanfatta det hela som lärorikt, komplext och mycket mindre kredit.

Så hur gick förändringen då till?

Till min lättnad fanns det människor som vigt sina liv åt att försöka anpassa och utveckla designyrket till något samhällsnyttigt och meningsfullt. Jag började min egen transformation med att ta fasta på dessa personers resonemang. Teorierna har blivit en ny grund för mig som jag försöker praktisera utifrån.

Jag började med att läsa Anne Thorp som pratade om designaktivism och om att hitta nya typer av kunder. Thorp kopplar ihop design med aktivism och påminner mig om att jag är samhällsmedborgare även i min roll som designer. Så här i efterhand kan det ju verka mycket naivt men jag hade faktiskt inte tänkt på att mina val av kunder och yrkesmässiga relationer faktiskt påverkade samhället. Jag har alltid haft någon form av passivt politiskt engagemang men inte förstått att det kunde leda mig vidare rent professionellt. Med hennes blick kunde jag tydligare sätt upp mål för vilka typer av kunder som jag faktiskt vill jobba med. För mig står företag och organisationer med fokus på social hållbarhet högt på önskelistan.

Senare försökte jag ta till mig Viktor Papaneks idéer om att designern måste vidga sitt perspektiv och omfamna mycket större del av problemrymden. Den vidgade problemrymden som Papanek formulerar förtydligade något jag alltid vetat, att design inte i grunden handlar om formgivning utan problemlösning. Det hjälpte mig att vidga mitt mandat och handlingsutrymme kring problemformuleringen och kring de möjliga lösningarna. Vi behöver metoder, språk och förståelse för hela produktens livscykeln. Ett praktiskt verktyg för mig i den delen av processen har varit Okalas ekostrategishjul.

Efter det kom jag över Ezio Manzinis resonemang om co-design och vikten av att skapa en ny designkultur. Just nu läser jag och försöker omsätta Manzinis komplexa och lite svårare fråga om att skapa en ny designkultur.

I mötet med nya yrkesgrupper och organisationer har det blivit tydligt för mig att det finns en väldig sprängkraft i designerns förmåga att kritiskt granska och samtidigt lekande lätt måla upp och engagera sig i olika visionära lösningar. Många möten i min nya arbetssituation är helt magiska. Vi, designers, har två superkrafter som världen behöver nu mer än någonsin. Jag kallar dem The power of beauty och The power of making. Enkelt uttryckt vet vi designers hur man praktiskt skapar nya attraktiva lösningar på saker som behöver fungera bättre.

Det låter bra men det kan vara obekvämt och irriterande när någon föreslår helt nya sätt att göra saker på. Designprocessen är ett utmärkt komplement till andra utvecklingsprocesser men har en intuitiv och kreativ grund som gör att det kan skapa oro i leden. När jag som kreatör lämnar min trygga värld möter jag ibland oförståelse eller rent av förakt. För mig är det här essensen av Manzinis budskap. Vi måste ta ansvar för att utveckla vår kultur så att vi behåller kärnan men samtidigt gör det möjligt att möta andra kulturer. Vi kan inte fortsätta att bekräfta myten om den inåtvända och oformulerade kreatören som älskar olika nyanser av blått. Det är inte det att estetiken inte ska få spela någon roll, men vi måste förskjuta maktbalansen i världen så att inte endast logik, rationalitet och systematisering premieras.

Idag står det klart för väldigt många av oss att vi lever i en transformativ tid. Cirkulär ekonomi är etablerad som en ny ekonomisk vision och sociala innovationer accepterade som en drivande kraft i samhällsutvecklingen. Med FNs Sustainable Development Goals (SDG) har vi också svart på vitt vilka problemen är globalt och vilka lösningar som måste hittas. Vi behöver inte veta allt och förstå allt om hållbar utveckling, vi behöver bara samarbeta med dem som gör det. Med de politiker, aktivister, ingenjörer, lärare eller läkare som har det som sin professionella utgångspunkt behöver vi lära oss att hantera våra egna superkrafter så att de kan tas emot och förvaltas.

Inom hållbarhetsbranschen pratas det ofta om att vi har nått Peak cotton eller Peak oil. IKEAs hållbarhetschef Steve Howard går längre i en intervju hos The Guardian i januari i år och pratar om att vi även nått Peak stuff, Peak furniture och Peak curtains. Själv vill jag lägga till att vi nått Peak navelskåderi. Nu måste vi samarbeta, tänka nytt och tänka om.

I sin avhandling Design in the space between stories: design for social innovation and sustainability – from responding to societal challenges to preparing for societal collapse skriver lektor Anders Emilson om vilka två alternativ vi står inför. Vi kan välja att designa lösningar som är anpassade till en hållbar framtid eller så kan vi välja att designa lösningar som hjälper oss när systemkollapsen är ett faktum. Det ger ett roligt och intressant perspektiv på framtiden, tycker jag. Det blir liksom ganska lätt att välja vilket lag man vill spela i.

Vi ska inte fortsätta reducera oss själva eller varandra till något som är lätt att avfärda. Vi ska visa världen med vilken lätthet vi rör oss mellan analys och vision. Hur vi utan rädsla, oro och begränsningar kan skapa helt nya sätt att leva på och helt nya typer av produkter och tjänster. Vi ska måla upp drömmen om ett bättre samhälle.

Så kära kollegor jag uppmanar er som sitter där ute, utbildade i åratal, med en fantastisk gestaltningsförmåga; kan ni inte använda er kunskap, kraft och kreativitet till något som faktiskt behövs? Kan inte ni slå följe med mig i min jakt på det världen behöver; nya sätt att leva, producera och tänka på?

Maja Jakobsson, designer på Miljögiraff