Petra Dokken, Aten, Grekland.

  -So Petra, how are you?

  -I'm fine thanks, and you?

  -I mean how are you in general?

  -Well... hrmp, fine I guess...?

  -Good!

Dialogen får mig att dra på munnen men samtidigt att rynka på pannan av samma anledning. Vad menade han egentligen? Hur mår jag som jag eller hur mår jag i allmänhet? Mina teorier far iväg för att söka svaret. Gör han den enskilda individen till en allmän egendom, till ett vi med det stora hela kanske. Grekerna är stolta och på ett vis enade har jag fått för mig. Enade mot de andra...

En tillbakablick till december 2008 bekräftar detta. Orättvisor mot folket och en 15-årig pojkes dödsskjutning går inte obemärkt förbi, gatorna fylls av människor som gör motstånd, motstånd mot överheter, korruption och en segdragen fattigdom. För trots att vi svenskar sedan länge har Greklands öar som ett av vårt ständigt mest populära semestermål är livet i Aten en helt annan verklighet. Hälften av landets invånare bor i staden, och de som inte bor här bor i landets andra stora stad Thessaloniki. Själfallet finns det inte jobb eller fina hem åt alla.

Aten är utspridd mellan karga kullar, vita hus som färgats grå av alla avgaser då det mellan kullarna bildas dalar, och där är luften svart. Trots att man kan se havet glittra vid stadens rand när man står uppe på Akropolis 150 meter höga klippa och blickar ut.

Vi dricker raki på ett litet hak i stadsdelen nedanför Akropolis. Varm kretensisk sprit med kanel och citron serveras i små glas som vi häver i den högljudda diskussionens pauser. Billigt och berusande. Livsfarligt också för man blir plakat, bortom sina sinnen. Aten och farligheter har ett nära förhållande. Man brukar säga att staden är bland Europas farligaste med kriminalitet, vapen och droger. Ett hårt folk, en hård livsstil. Numera pratar man också om en albansk maffia, det bor nämligen runt en miljon albaner här. 

I ett land med hög fattigdom och arbetslöshet, särskilt efter att drachmer ersatts av euro, är den svarta marknaden stor och överallt säljs det kopior och stöldgods, gatuförsäljningen har blivit en naturlig del av systemet.

Antika tempel och ett uråldrigt språk får samsas med dvdkopior med Angelina Jolie och Nicole Kidman och flotta cocktailbarer. Det blir en spänning. Och spännande.

I den stora shoppinggallerian finns ett typiskt europeiskt mode till försäljning, till och med coola konceptbutiker har poppat upp. Barerna serverar strawberry daiquiris som i vilken annan storstad som helst. Nattlivet är pumpande och utbudet av party stort. Men någonstans finns en känsla, en tydlig markering av ett utanförskap. Aten befinner sig inte bara mellan då och nu, men också mellan väst och öst - ordentligt förankrade i grekisk-ortodoxa kyrkan. Överallt gör tunga, mörka och ikonfyllda kyrkobyggnader sig påminda.

När vi i natten går vidare passerar vi små lokaler där man spelar traditionell bouzuokimusik, äter fisk och dricker ouzo. Min bekant är musiker, universitetsutbildad i London, och har just spelar in en cd med sånger på både engelska och grekiska. Den har bara sålt i tusen exemplar än så länge, men den yngre generationen har hopp. Litegrann. Om att Grekland och Aten ska bli en modernare levnadsplats.

Men än så länge känns Aten tung, ansiktena hårda och tron på det onda ögats negativa kraft är ännu vitt spridd. 

Petra Dokken är frilansskribent, vagabond och moderedaktör baserad i Göteborg. Det är utifrån möten med människor hon återberättar skärvor av verkligheten. Människor hon möter på sina resor, resor till metropoler såväl som byhålor. www.dokken.se