Från början är det en enda röra.

Jag arrangerar mina bilder i datorn. Placerar ut dem. Sorterar dem. Jag gör samma sak dag ut och dag in. Lägger upp delarna på ett sätt som jag tycker ser vackert ut.

Jag river de dyra Archespapprena i remsor innan jag målar på dem. Borde klippa, men tycker inte att jag hinner, och jag målar på båda sidor så att de skall räcka längre. Jag är stressad. Kastar dem på golvet efter jag målat dem så att de skall få plats att torka. kliver på dem innan de torkat ordentligt och får färg på fötterna och mattan. Det är ganska sällan jag känner det man kallar inspiration.

Människor vill verkligen höra att man känner inspiration och njuter av sitt arbete om det är ett så kallat kreativt yrke. Det räcker för mig att veta att mitt hantverk håller någon sorts kvalitet. Att ha överkommit någon teknisk svårighet.

Mina bilder är mer som en sufflé. Jag känner väl någon form av stolthet över det faktum att de ändå ganska sällan sjunker ihop. Mina illustrationer består inte sällan av över 50 olika scanningar. Jag måste bara flytta om lite så att någonting framträder mer än det andra.

Det är ett format jag vant mig vid och metoden och förloppet ger mig trygghet och jag kan komma igång även då jag vill göra exakt allt utom att arbeta. Jag har arbetat fram mitt kontrollerade manér, eller snarare hamnat i det, genom att jag råkar behärska just mediet akvarell. Bilderna är klassiska i sin stil och kanske någon skulle kalla dem feminina. Lätta men kontrollerade penseldrag. Ibland försöker jag motarbeta denna inriktning men misslyckas alltid. Uppbyggnaden och dispositionen följer de flesta regler för harmonisk komposition och gränsar till det stela. Ibland blir det levande och då blir jag glad! Jag målar föreställande och balanserat. Steg för steg. Men i oordning för att inte somna.

Det är mitt hantverk. Uppbyggnaden och dispositionen är förutsägbar och dekorativ. Jag motarbetar inte min fallenhet att dra mot det förskönande och just denna relativt tidlösa stil har blivit mitt manér och mitt levebröd. Jag är ett förskönande filter.

Jag kan absolut finna ro i att vara den som omvandlar en asfaltsmaskin till något tolererbart halvabstrakt man kan sätta på framsidan av sin broschyr. Det är klart trivsamt. Det är bara aldrig spännande. Varför måste vi låtsas att det är spännande?

Jag tänker ofta på hur illustration bara är någonting som jag råkar kunna. Jag valde det aldrig. Manéret jag växte in i har gjort mig ospontan, för jag är lat och jag vill inte backa.

Alla lager går att ta isär. Det är funktionell romantik. Ett kollage. Jag slänger restprodukterna av mina illustrationer. Jag njuter i en sekund när allt är klart. När jag avslutat ett uppdrag och det är godkänt slänger jag alltihop i en sopsäck. Det är nästan det bästa med allt. Fria golvytor kan inte överskattas!

Människor är estetiskt och psykologiskt förutsägbara och det är okej. Det är till och med praktiskt. Preferenser är trots allt mer universella än vi vill tro, och att förstå människors beteenden är den enda framförhållning jag har. Det är lika mycket ett nöje som ett irritationsmoment. Och det är just min egen förutsägbarhet som ger mig jobb.

Jag är inte ordningsamt lagd alls och jag får anstränga mig å det djupaste. Fråga mig aldrig om en tavla hänger rakt. Jag har aldrig noterat sneda tavlor eller rättat till dem. Jag fixar mitt läppstift när jag minns det och jag försöker öppna räkningar då och då.

Jag tycker om att jobba med åsiktsfulla människor, älskar när de hjälper mig och gör saker tydligare, men när korrekturen ibland är på extrem detaljnivå, och jag inte respekterar åsikterna och motsätter mig förändringarna, blir jag förlamad.

Det är när det uppstår total dissonans som jag zonar ut och skjuter på att slutföra.

Tvekar du om vad som är vackert så förstår du ingenting.

Någon med fundamentalt motsatt estetisk åskådning kan aldrig få någonting bra av mig. Ingen av oss kommer bli nöjd. Vi måste bara ha samma upplevelse om vad som är upp och ner. Resten måste få vara slumpmässigt. Det blir ändå strax tillrättalagt.

---

Jag är i Marrakech just nu och här är allting slående vackert. Men jag skulle aldrig komma på tanken att ta med mig målarmaterial som en del av mina medresenärer. Jag tycker det är roligare att tala med kollegor om beteenden och kundernas personligheter, vad som driver dem, hur vi brukar hantera dem, än att måla själva bilderna.

Det finns folk som har det värre. Nu kan jag ju det här, så jag fortsätter nog tills jag dör.

 

-

 

Maria Kask, illustratör och grafisk formgivare
mariakask.se