Inom traditionell industridesign har designerns roll, begränsningar, möjligheter och ansvar ifrågasatts och diskuterats i många år. I många fall är detta ett resultat av förändringar inom industri och samhälle som i sin tur påverkat designerns villkor. (Denna förändring är självklart synlig även inom andra designdiscipliner.) Dessa nya strömningar inom designbranschen kände flera designutbildningar av för länge sedan.

För knappt tjugo år sedan började det dyka upp designutbildningar som ifrågasatte den traditionella indelningen i designdiscipliner. Det var självklart inget nytt att samarbeta med andra expertområden, men inom industridesignutbildningar handlade det tidigare oftast bara om kontakter med tekniska skolor gällande konstruktion och produktionsfrågor. Det som var nytt var att det uppstod utbildningar på Masternivå som kallades multidisciplinära eller korsdisciplinära. Här inbjöds designers från olika designdiscipliner att studera tillsammans. På sådana utbildningar läser till exempel industridesigners tillsammans med inredningsarkitekter och grafiska formgivare i projekt som nu kan omfamna större områden där komplexare lösningar kan skapas i samarbete mellan studenterna. Dessutom stimuleras och breddas studenterna i mötet med andra.

HDK var pionjär i Sverige på detta område och här har sådana masterutbildningar funnits i många år. Våra utbildningar Child Culture Design och Design Master bjuder in designers med olika profil, och Business & Design riktar sig till både designers och studenter med en bakgrund i marknadsfrågor. På Konstfack startades en utbildning för olika designers, Masterprogrammet i Design, för bara ett par år sedan. Andra designskolor har skapat masterutbildningar som på vissa sätt liknar Business & Design, och är multidisciplinära, men som lägger en annan betydelse i multidisciplinärt genom att ta in studenter från medicin, teknik och andra områden som möter designstudenter i än mer komplexa projekt.

Hur synkar detta nu med verkligheten? Om vi som designers får uppgiften att skapa ett bättre liv för de som befinner sig i ett flyktingläger behöver lösningarna se ut på olika sätt. Kanske kan ett bättre system för att distribuera mat och medicin vara en lösning. En säng som är bekväm, lätt och flexibel. Tält som isolerar mot kyla. En vackrare miljö som kan förändras av de boende själva. Bättre ljus på nätterna. Säker och praktisk möjlighet att rena och värma vatten. Skapa sysselsättning och utbildning genom böcker och spel till barn och vuxna. Förbättra kommunikationerna med släkt och vänner. Påverka attityder i Europas länder. Skapa opinion för att påverka situationen för människor på flykt.

Att som designer skapa riktiga lösningar på de verkliga problemen kräver alltså ofta en förmåga att kunna zooma ut från det lilla för att se sammanhang. Det kräver också att vi zoomar in på detaljer så vi kan skapa en avsedd upplevelse för mottagaren. Att skapa design som verkligen fungerar kan vara en komplex uppgift som kräver ett öppet sinne och samarbete med olika kompetenser. Att inte låsa sig av konventioner eller normer och att ständigt ifrågasätta uppdragsformuleringen och våga utmana omgivningen och sig själv. Det finns mycket som kan bromsa oss, såsom uppdragsgivarens förväntningar, kostnader, tid, teknik, trångsynthet eller rädsla. En broms kan också vara den bild vi har av oss själva som yrkespersoner. Att jag inte har kompetens att utföra delar av uppdraget eller att jag inte skall närma mig gränsen för det som traditionellt inte tillhör mitt område eller designdisciplin. Denna situation mötte jag själv då jag som nybakad industridesigner fick ta mig an ett inredningsarkitektuppdrag. Här lärde jag mig att lita på mina baskunskaper, att jag kunde sträcka mig längre än jag förväntat mig och att det är roligt att lära sig nytt.

Inom designdisciplinen industridesign är det tydligt att den progressiva diskussionen rörande yrkesidentitet, kompetenser och uppdragens karaktär förändrat arbetssätt och roller. Flera större och mindre konsultföretag har numera breddat sin kompetens genom att anställa ingenjörer, ergonomer, projektledare, programmerare och beteendevetare. De har blivit multidisciplinära arbetsplatser som kan ta sig an ett brett spektra av uppdrag. Tjänster som är nya för den traditionella industridesignbranschen har utvecklats vid sidan om de traditionella produktutvecklingsprojekten. Nu breddas erbjudandet med bl. a. servicedesign, digitala gränssnitt, organisationsdesign och social innovation. Detta beror inte bara på en vilja att utvecklas och dra in fler jobb, utan på att samhället och uppdragens karaktär förändras. En stad, ett museum, en organisation eller ett företag involverar designers redan innan uppdraget formulerats. I en stark tro på designern tillåts vi att formulera vårt uppdrag tillsammans med uppdragsgivaren. Kanske blir det något helt annat än det som vi alla först förväntat oss. Efter informationsinsamling och analys ser vi helt enkelt andra och bättre lösningar. Mer hållbara, normkritiska, mänskliga, etiskt genomtänkta, inkluderande lösningar. Dessa kräver ofta något helt annat än det som kan förväntas av den snäva traditionella industridesignern ensam. Här bromsar oss den bild vi har av oss själva som yrkespersoner. Därför ifrågasätter många av oss vår roll, försöker lära oss nytt och hittar nya samarbetspartners. Vi försöker lämna den gamla bilden av vår disciplin. Vi blir designers helt enkelt. Där intresset för världen och medmänniskorna står i centrum.

Kanske startade det med att uppdragsformuleringarna började kännas så begränsande och trångsynta att designern var tvungen att ifrågasätta förutsättningarna. Kanske var det uppdragsgivarna som själva insåg att lösningen inte alltid var att endast producera ännu en ny produkt. Klart är i alla fall att de flesta av oss designers har vant oss vid att zooma ut för att se uppdraget i ett större sammanhang. Ibland kan det i första hand handla om att se uppdraget i ett företagshistoriskt, marknadsmässigt, varumärkesrelaterat och strategiskt perspektiv. I andra fall måste vi temporärt lämna det som har med själva detaljuppdraget att göra och se strömningar, attityder och samhällsfaktorer. Min erfarenhet är att uppdragsgivaren förstår nyttan med detta och att lösningen oftast inte bara blir mer hållbar och riktig, utan även mer lönsam, även på längre sikt.

Att skapa utbildningar på kandidatnivå som ifrågasätter de gamla disciplinerna är också något vi kommer att få se mer av. Goldsmiths i London var kanske den första som på allvar skapade det de nu kallar för en post-disciplinär designutbildning. Den har varit och är en framgångsrik utbildning som lockar studenter från hela världen. På HDK har vi sedan snart femton år haft en kandidatutbildning i design som lämnat de gamla facken eller disciplinerna bakom sig. För vi tror att den här typen av designutbildningar behövs. De gamla inriktade utbildningarna är viktiga och lockar många sökande, men det finns definitivt en plats för oss. Delvis lockar vi en annan sorts designaspiranter än de andra utbildningarna - sökande som inte vill begränsas av de gamla disciplinerna. Vi ser också att vi har lättare att närma oss frågor som kombinerar det konstnärligt hantverksmässiga med stora samhällsströmningar och övergripande problematik.

En utbildning förändras ständigt i takt med tid och strömningar och HDKs kandidatutbildning i design revideras nu för att göras tydligare och bättre. En av utmaningarna ligger i att ge studenterna en stabil gemensam grund för deras sökande efter identitet som designer. För självklart måste du som designer ha en definierad profil som ger dig säkerhet och utgångspunkter i ditt skapande. Denna identitet definieras mer sällan av de traditionella disciplinerna, utan av exempelvis intresseområden och färdigheter. Vi vill att de som väljer att studera hos oss skall ta avstamp i sin egen profil för att kunna kasta sig ut och påverka världen.

 

Kalle Klockars, lektor och programansvarig Design grundnivå/HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk vid Göteborgs Universitet)