Annika Axelsson, Sri Lanka

Kontrasten är nästan överväldigande. Har tillbringat dagen i det heta, brusande, vilda Pettah, det vidsträckta, men ändå trånga, bazarområdet strax norr om Colombos stadskärna. Vindlande gränder, där man kan köpa nästan allt i butiker som bara är som små hål i väggen, varorna ligger nästan ute på gatan.

Seniga män drar fullastade kärror, upp och ner genom dammet, försäljarna ropar ut sina varor, försöker överrösta varandra. Högljudda diskussioner i varje gathörn, det är ett fantastiskt, fascinerande skådespel. Detta är Sri Lankas handelsmekka och hit kommer varje dag 1000 tals människor för att köpa och sälja. Kommersen är i full gång redan innan gryningen. Från landsbygden har böndernas grönsaker funnit sin väg på skrangliga lastbilar, från kustområdena nattens fångster från havet, från hamnen och flygplatsen har plastleksaker och tvättmaskiner från Kina, radioapparater från Vietnam, fejkade Rolex klockor från Bangkok, ja allsköns ting, från allsköns platser, anlänt.

Det är nästan ofattbart att Sri Lanka inte för så länge sedan var en sluten ekonomi, och import av de flesta varor förbjuden och för övriga, extremt kontrollerad - tullmurar högre än Babels torn. Med den öppna ekonomin kom de utländska investerarna, och det storskaliga företagandet en masse, fabriker växte upp som svampar på ön. Med massproduktion följer masskonsumtion - och vice versa.

Här i Pettah finner man även överskottet från Sri Lankas alla textilfabriker, textilindustrin som med den öppna ekonomin blev, och fortfarande är, Sri Lankas huvudnäring. Det som inte exporteras hamnar här. Niketröjor, Levis jeans, skjortor från Tommy Hilfiger, och klänningar från Zara (visserligen oftast andra sortering, men ändå) säljs på den lokala marknaden för en billig penning, och hamnar i nästan var mans, och kvinnas garderob.

Under de snart 10 år som jag tillbringat på denna ö har jag ofta funderat och förundrats över hur oerhört snabbt saker förändras här. Jo, jag vet, alla samhällen står i ständig förändring, och i vår tid går det allt fortare, teknologi, infrastruktur, livsstilar, ja, allt förändras. Men ändå, här är det så extremt påtagligt. Så synligt. Som t ex det här med människors klädstilar. Bara för 10 år sedan, så var lungin (eller sarong, om man så vill) det utan tvekan vanligaste plagget på män, långbyxor såg man ytterst sällan, på landsbygden aldrig. Jeans var ovanligare än snö i Sahara. Det var lungin som gällde, så väl till vardags som fest, och märk väl, hade så gjort i ett par 1 000 år.  Idag ser man knappt en enda man klädd i lungi ute på stan, trots att de flesta sri lankiska män tillstår att det är deras absoluta favorit plagg, om man frågar. Det samma gäller kvinnornas sari, vare sig det är den indiska, eller lokala Kandyan style. Idag finner man sarin nästan endast på Sri Lankan Airlines flygvärdinnor, alla andra har bytt om till kjol och blus, eller just jeans... Jag lägger här ingen särskild värdering i ovan, bara konstaterar, och förundras över faktum.

Svettig, skrynklig och dammig tar jag en tuc-tuc ett par km nerför Galle Road, och hamnar på en helt annan plats.  I ett vitt, ganska oansenligt hus, döljer sig Sri Lankas mest kända och originella butik/galleri/scen/designhus - Barefoot.

Här samlas Colombos fashionistas, och kulturella elit, tillsammans med turister, och vanliga dödliga för att lyssna på jazz på söndageftermiddagar, ta en fika under Frangipaniträden i caféet, titta på konst eller bara shoppa. Barefoot grundades för ett 30tal år sedan av Barbara Sansoni konstnär, författare, designer, och levande legend. I dag är hon i 80års åldern, och har dragit sig tillbaka från den dagliga verksamheten, men allt som produceras här bär omisskännligt hennes signum. "Slow clothing and Back to Basic, allt börjar med väven, och vävstolen, det är Barbaras och Barefoots filosofi" berättar Jane och Dominic, som jag stämt möte med denna eftermiddag, och är de två som tillsammans med en 600 personer stor stab driver verksamheten vidare. Hela grundtanken är en protest mot masskonsumtionen, det fabriksproducerade, det monotona, det själlösa. Samt att idén till Barefoot föddes under en tid då råvarubristen pga. av importförbud och för liten lokal produktion var enorm och hushållning med de få resurser som fanns var ett måste.

Bomullstrådarna är färgade för hand, tyget vävt för hand, det är ett tidskrävande arbete. Väven är därför så värdefull, so precious, så vi klipper helst inte i tyget, det vore nästan ett brott. Spill är resursslöseri. Visst skapar det begränsningar, men det har också givit oss en stil, som alla känner igen. Våra plagg är enkla, nästan minimalistiska till sin utformning, och utsmyckningen ligger i färgsättningarna, snarare än i själva snittet, berättar Jane.
- Att vara kreativ är att vara originell, säger Preethi bestämt, som idag är chefsdesigner, och som jag träffar dan därpå.

Hon och Mauri, som basar över väveriavdelningen är bekymrade över det kreativa klimatet eller snarare bristen på det på Sri Lanka.  I ett land där större delen av textilindustrin handlar om att massproducera för andra finns det inte mycket utrymme för originalitet, nyskapande, tänka själv. Det är talande att den viktigaste officiella designutbildningen i landet grundats av Brandix, Sri Lankas i särklass största textilföretag där nyutexaminerade designstudenter omgående slukas av de stora textil fabrikerna.

Båda är bekymrade kring allt resursslöseri som industrin skapar, industrin som spyr ut för mycket, för snabbt, värdet räknas nästan lika med noll.
- Vår jord orkar inte med, säger Preethi. Vi sneglar inte på trender, eller fashionabla färgskalor, mönster eller uttryck och det är en av våra styrkor. Stilen är tidlös, geometrisk. Själva inspirationen på plaggen hämtar man från de traditionella asiatiska plaggen, utefter the Silk Road. Man kan skönja snitt från Nepal, Kina, Indien. Men framförallt är det alltså väven och dess struktur som bestämmer vad som ska tillverkas, minimalism och funktion är huvudinfluenserna.

Allt vi tillverkar är behovsorienterat. Behovsorienterat och vackert. Kvalité är självskriven, ett  plagg ska vara, länge. Det är för värdefullt för att inte göra det. Så mycket arbete, och kärlek som ligger bakom.
- Det är inte ovanligt berättar hon och skrattar, att vi blir kontaktade av kunder som berättar att de köpt en lungi, en väska, en skjorta eller vad som helst, för 25 år sedan, och att den först nu börjar skönja spår av användning, och har vi månne en precis likadan på lager? Oftast har vi det... 25 år, tänker jag. Om kläderna man kan köpa i Pettah är fast clothing i sitt yttersta, så står Barefoot i det för det rakt motsatta - så långt bort från "slit och släng" man kan komma. I en tid präglad av debatt kring klimatfrågor, växthuseffekter, fotavtrycken vi gör, så är Barefoots och Barbara Sansonis grundfilosofi, slow clothing och back to basic, råvaruhushållning och enkelhet kombinerat med design, och estetik oerhört uppfriskande. 

Vår tids behov av värde.

Länkar: 
www.barefoot.lk
www.threeblindmen.com

Annika Axelsson driver sedan 2004 Dem Collective tillsammans med Karin Stenmar. Tanken med företaget är att visa att det går att förena ekologi, etik, kvalité och genomtänkt design med att producera kläder med vinst.