Under ett års tid har Malin Hellkvist Sellén och Minna Elif Wendin prövat möjligheterna av ett icke-produktivt skapande. De har gjort det med hjälp av en plexiglasbox, ett flyttbart rum med två stolar och ett samtal om vad som helst.

Malin: Verket är fortfarande och har i princip varit samtal i olika situationer.

Det är så Malin sammanfattar det verk jag kommit för att tala med dem om. Ett verk som uppehåller sig vid samtal. Samtal av vilka en del ägt rum i en box, som under det senaste året dykt upp i anslutning till kulturinstitutioner i Stockholm, Göteborg och Umeå.

Minna: För mig som har jobbat med Malin tidigare är plexiboxen en oväntad del i arbetet. Det har aldrig varit scenografi eller objekt med från början, nu var det ett helt nytt rum som Malin hade med sig.

Amelie: Vem som helst som råkade gå förbi bjöds in att samtala med dig i boxen, Malin. Vad talade ni om därinne?

Malin: Allt möjligt. Den genomgående känslan var att samtal uppstod på riktigt och att det fanns ett behov av samtal utan mål.

Amelie: Men går det att säga något ändå? Kom människor med bekännelser eller talade ni om koreografi?

Malin: Jag tycker inte det är viktigt att uppehålla sig kring vad vi pratade om i boxen. Det är inget jag och Minna talat om heller. Jag stannar hellre vid det förhållningssätt jag praktiserat, som gått ut på att inte försöka förvänta mig något specifikt utan att framför allt vara närvarande i lyssnandet. Jag satt inte och tänkte på olika sätt att ”ta samtalet vidare”. Att samtala i boxen kändes oväntat exklusivt och fokuserat. En kvart är inte så kort tid när ingenting annat stör. Ibland har jag känt att jag skulle kunna blir beroende av dom samtalen.

Malin beskriver närhetskänslan i boxen och jag känner mig… utanför? Jag kan ju bara fantisera om allt de sa, som jag inte får veta. Det inåtvända och privata i det, det ”exklusiva” som Malin säger – vad ska jag ha det till? Men så börjar vi tala om upplevelsen av boxen från utsidan, och om verkets koreografiska aspekter, och flera konkreta dimensioner kommer till…

Minna: Fokuset i arbetet var samtalet inne i boxen, men situationens manifesta ramar var icke-verbala. När boxen väl var där krävde den olika saker av de närvarande. Så den kroppsliga aspekten var hela tiden närvarande.

Malin: Det som gör koreografin synlig och kännbar tror jag också har med enkelheten att göra, detta att fyra väggar och några kortfattade instruktioner kan skapa rörelsemönster och en typ av samtal som annars knappt finns.

Amelie: Tanken att avskilja talet inne i boxen, från rörelseaspekten som framför allt hör till utsidan är intressant…

Minna: Att inte höra handlar någonstans om att acceptera att även det en inte har direkt tillgång till kan ha ett värde och en nödvändighet. Det måste inte vara uteslutande.

Amelie: I många andra sammanhang är det ljudet som är gränslöst – man hör till exempel röster genom väggar utan att se vem som talar.

Minna: När en betraktar boxsituationen utifrån är samtalet i fokus utan sina dominanta egenskaper av att vara något som hörs, som ljud och ord.

Malin: Utanför boxen händer det en massa saker, folk går förbi och pratar och så. Då blir närvaron inuti väldigt påtaglig. Det blir olika sorters tid inne i boxen och utanför. Jag tror att det delvis är brottet i flödet som får folk att stanna upp.

Jag tänker på Malins tidigare konstnärskap och den queera maktkritik hon (tillsammans med Minna och andra) blivit känd för i verk som Bättre folk, En kristen kväll och Inom rimliga gränser. Det är något med boxsamtalen, och med oviljan att ”ta samtalet vidare”, som verkar ha att göra med samma intresse för potentialen hos den avvikande, icke-passande gesten.

Amelie: Ni sa att ni tidigare ofta använt era egna samtal som en del av arbetsprocessen. Hur förhåller sig de samtal ni har haft då till de samtal som utspelade sig i boxen?

Malin: Alla samtal jag haft i samband med tidigare verk eller processer har varit resultatinriktade, även om det sett ut på olika sätt. Samtalen i boxen har varit samtal utan givna förväntningar. Vissa har frågat om bristen på riktlinjer betyder att boxsamtalet är oviktigt, men det är precis tvärtom. Det är därför det är viktigt.

Minna: Hur vi förhåller oss till mål tycker jag är en angelägen fråga. Samtalet är på ett plan redan målet i det här verket. Det är också en fråga om när eller hur ett koreografiskt verk tar form.

Gesten att låta samtalet vara, och att inte styra arbetet mot ett uttänkt mål, aktiverar grundläggande frågor. Verket som helhet framstår som en performativ kritik av det nyttotänkande som genomsyrar min fråga: ”vad ska jag ha det till?”.

Minna: Kritik har alltid har varit en förväntad del av Malins arbete, men den här gången handlar det kanske snarare om att känna av ett kritiskt läge.

Malin: Ja, anteckna det: ”att känna av ett kritiskt läge”.

AMELIE BJÖRCK, scenkonstkritiker och litteraturforskare

MEDVERKANDE:

Idé Malin Hellkvist Sellén Koreografi Malin Hellkvist Sellén, Minna Elif Wendin Ljusdesign Chrisander Brun Assistent Linda McAllister Fotograf Anna Classon, Åse Bengtsson Helin Tecknare Elin Hallberg, Anneli Furmark, Helena Öström, Anna Classon Samtalsdokumentation Helena Östrom, Josefin Larsson Olin Samtalspartners alla som samtalat i boxen Produktion Malin Hellkvist Sellén, Magnus Nordberg/Nordberg Movement

CV:

Minna Elif Wendin är dansare, koreograf och producentverksam i Göteborg. Hen är aktiv inomNext to Mountains, Skogen, WO PE WE och WISP. Hen har arbetat med Malin i Utan titel,Dom ger tanken kropp, Bättre folk, En kristen kväll och Inom rimliga gränser.

Malin Helkvist Sellén är verksam som koreograf med Stockholm som bas ochhar skapat ett flertal verk däribland Dom ger tanken kropp, KungKristina, Bättre folk, En kristen kväll, Rosa löften och Inom rimliga gränser. Hen arbetar utifrån ett queert och feministiskt perspektiv med att utforska koreografi som en fysisk och språklig praktik. Arbetet uppehåller sig alltmer kring relationen till publiken och vem och när koreografi och verk uppstår.

I samarbete med NorrlandsOperan, Stora Teatern, MDT och Skeppsholmsstudion med stöd av Kulturrådet, Stockholmsstad, Göteborgs Stads Kulturförvaltning och Konstnärsnämnden.

FÖRDJUPNING:

Under ett års tid har Malin Hellkvist Sellén och Minna Elif Wendin prövat möjligheterna av ett icke-produktivt skapande. De har gjort det med hjälp av en plastbox, ett flyttbart rum med två stolar och ett samtal om vad som helst. Malin och Minna har uppehållit sig vid att vara i arbetet mer än att beskriva vad dom gör.

Allting började med att Malin ville prata med vem som helst om vad som helst i det transparenta rum hen skapat.

Malin ville prata enskilt och ostört men synligt i ett offentligt sammanhang. Vad dom pratade om var mindre viktigt. Hen intresserade sig för samtalet i största allmänhet. Samtidigt ville Malin samtala vidare med Minna Elif Wendin som hen arbetat med i många år. Deras samarbete har i stor utsträckning handlat om just detta - prata med varandra.

Malin ville se hur detta pågående samtal format relationen och var samtalet kan leda.

Den dialog Malin och Minna haft i tidigare processer har den gemensamma nämnaren att de varit resultatinriktade. I det här arbetet är samtalet på sätt och vis redan målet. Det blir en fråga om när eller hur ett koreografiskt verk tar form. Det handlar om att känna av ett kritiskt läge snarare än att producera ett koncept.

Läs mer på www.malinhellkvistsellen.se

Malin Hellkvist Selléns verk på Pusterviksteatern: Kung Kristina, hösten 2005 En kristen kväll, våren 2008. Residens och urpremiär. Rosa Löften, våren 2009 Inom rimliga gränser, våren 2010. Urpremiär.

Malin Hellkvist Selléns verk på Stora Teatern: Kuben inför ”Nytt verk”, 19-20 maj 2012. Under Dans & Teater festivalen Kuben inför ”Nytt verk”, 31 maj 2012. Under HBTQ festivalen Nytt verk, december 2012

Recension av ”En kristen kväll” Malin Hellkvist Sellén befäster att hon är en av de mest spännande koreograferna i landet just nu. Göteborgs-Posten

Recension av ”Rosa löften” Med sockerdricka i blodet, en salt tår i ögonvrån och huvudet knakande av tankar konstaterar jag att det verkligen inte är all svensk modern dans som är så tydligt politisk och filosofisk på detta sinnligt fysiska och känslomässiga vis. Och utan att göra en grej av att vara "både och" eller "omfatta motsatser". Vadå för motsatser? Malin Hellkvist Sellén har bara hittat sitt perfekta konstuttryck för att diskutera genusfrågor och kroppspolitik. Nummer.se