Petra Dokken, Hong Kong Island, Kina

Kvällen är ung men redan kolsvart. Luften är varm, fuktig och fylld av dofter. Av ljus och av ljud. Av människor och av vetskapen om att inget någonsin kommer att avstanna. Hong Kong är en 24-timmars stad.

En bekant kosmopolit har tipsat om sin goda vän modefotografen, fotografen och jag möts för ett kravlöst utbyte av kunskap, vi dricker europeiskt rödvin och är nyfikna. Han berättar att avsaknaden av ett eget designuttryck, en egen kreativitet definierar Hong Kong. Man arbetar hårt, det gör alla kineser, man är snabb som vinden på att resa skyskrapor och plagiera patent, på att ta till sig och tolka. Men det finns ännu en mycket liten alternativ eller ens någon egen kinesisk scen, oavsett om det gäller reklamfoto eller grafisk design, mode eller musik. Därför har han valt sin nya assistent, modefotografen, inte för att hon är en duktig assistent, för det är hon inte, "but she is a good photographer". Hon är hongkongnes men utbildad i London, därför har hon fått smaka vad den fria konsten kan uttrycka.

Som alltid i Hong Kong fylls bordets stolar av folk som kommer och går, du måste träffa henne eller honom, hälsa på den och den. Vi utbyter visitkort överräckta med två händer och böjer oss för vidskepligheten bland skyskrapornas flirtiga blinkande. En svensk skodesigner slår sig ner med en stor öl, berättar att han känner sig friare och öppnare i Hong Kong än hemma. En annan svenska som arbetar med mode på plats säger att hon på en fredagskväll, om inspirationen kräver det, smiter ner till skräddaren runt hörnet och får sina idéer förverkligade.

Konstgallerierna på Hollywood Road blandar tennskulpturer i mansstorlek av kvinnokroppar iklädda bikinis av kedjor genom vilka styva bröstvårtor tittar ut, buddhistiska munkporträtt i neon och jättelika körsbär i plast. Lyxmodet spirar nere i Central, och i Causeway Bay får man leta sig upp i höghusen och in i smala gångar för att hitta småbutiker som är återförsäljare av Ann-Sofie Back och Henrik Vibskov. På gatan strömmar människomassor än hit, än dit - i hörnen serveras mat som är mer levande än lagad och kotknäckare än vanligare här än spårvagnshållplatser är i Göteborg.

När vinet och ölen druckits upp blir det karaoke. Åldrad whiskey, massvis av cigaretter och smörsång. Smarta affärsmän och namnkunniga kreatörer, vårt privata karaokerum är samtidigt en scen och ett mötesrum för hetsiga uppgörelser en bit in på småtimmarna.

Det finns för lite intellektuell kapacitet tycker en moderedaktör, kan en kines smita före i kön så gör han det. Det finns ingen långsiktighet. Ingenting är bra. Moderedaktören är pessimistisk han vet, och när han går ut och festar gillar han att bli kalaspackad, på ren svenska. Medan en annan kinesiska som är grafisk designer menar att kineserna är friare än vad många i väst bedömer och förstår, att det finns en inre styrka i andlighet och traditioner, i att vara social dygnets alla timmar, i att ha överlevt sin historia och se livet i vitögat.

Sedan väntar medlemsklubbar där unga flickor som vill bli modeller dansar berusat, och när solens första strålar kastar sig över staden serveras dim sum och te.

Efter ett par dagar har begreppen dag och natt suddats ut. Och hela den västerländska logiken om vad som är möjligt, och hur saker och ting ska gå till.

 

Petra Dokken är frilansskribent, vagabond och moderedaktör baserad i Göteborg. Det är utifrån möten med människor hon återberättar skärvor av verkligheten, människor hon möter på sina resor. Resor till metropoler såväl som byhålor. www.dokken.se