av Otto von Busch, Istanbul, Turkiet

Under mina år här i Istanbul (där jag tidigare undervisade på Istanbuls Tekniska Universitet) har jag ofta kommit i hetlevrad diskussion med lärarna på institutionen för industridesign. Nästan alltid har dessa kommit att röra sig kring vad jag uppfattar som en kärnfråga inom design, och speciellt för ett land som Turkiet; Vad är det vi designar för?

Frågan berör nämligen hur vi utbildar designers och vad vi tror (eller helst vill) att de skall göra då de senare arbetar ute i samhället. Om de skall arbeta inom de stora maskinerna, inom teknokratin, eller om designdisciplinen kan ha en annan form av inriktning eller applikation, och hur detta påverkar den utbildning vi bedriver.

Den tekniska bakgrunden inom industridesign ligger tungt över disciplinen. Särskilt här i Turkiet vill man uttalat att industridesign skall dra det tunga lasset och utveckla landets egna massiva produktionsföretag. De skall gärna vara vitvarugiganter (det finns ett turkiskt exempel, kanske ännu inte en gigant: Arcelik) och då lärarna talar lyriskt om detta får jag en bild av modernismens “vita gudar” pånyttfödda i Istanbul. En dag skall det finnas stora industrimonoliter med fräscht poloklädda designers som med svisch i skisserna får vindtunnelsdesignen att nå nya höjder.

Denna typiska bild av designern som estetisk ingenjör är tätt knuten till modernismen som maskin- eller motorbygge. Historiskt skulle vi kunna säga att det egentligen är en logisk fortsättning på den allmänna skolpliktens roll i statsbyggandet. Då industriarbetare behövdes för bygget av den nya industriella staten krävdes en disciplinerad arbetskraft som kunde komma i tid och läsa manualen, och det blev skolans roll att skapa detta. De som var begåvade nog kunde gå vidare till läroverken där de lärde sig färdigheter för att reparera maskiner. Det högst utbildade skiktet var de som kom till universiteten, där de lärde sig att bygga maskiner. På denna högsta nivå skapades kunskapsfält där hela världen var motorer. Läkare kom att se kroppen som en motor, arkitekter såg hus som “bostadsmaskiner” och ekonomer såg handel som krafter verkades inom en motor. I den logiken finns designern där som maskinbyggare, en estetisk konstruktör med sitt “form följer funktion”- tänkande, ett sant ingenjörsmotto. Detta är ett tankesätt som i högsta grad dominerar turkisk industridesign idag (och vi ser det ju än även i minimalistiska Sverige).

Då det inom datorvärlden talas om “katedraler och basarer” (som i exempel med Microsoft vs Linux) är denna teknokratiska designdoktrin ett typiskt exempel på hur katedralstrukturer byggdes runt oss genom industrialismen och modernismen. Ett tankesätt som möjliggjorde både välfärdsstater och världskrig, som massproducerade både kylskåp och kanoner. Tusentals likadana längs löpande band och en produktionsteknik som nu verkar nå sin utopiska kulmen i Sydostasiens sweatshops.

Denna framgångsformel skall nu rädda turkisk industri är tanken, men är en framgångsformel som egentligen verkar ha passerat sitt bäst-före-datum.

Det som kommit att vara min ståndpunkt i dessa diskussioner är att vi borde arbeta mer med det som vi kanske mest förknippar Turkiet med -– basaren. Just det, att faktiskt läsa metaforen med katedralen och basaren tämligen bokstavligt.

Denna semi- eller själv-organiserade form av handel och produktion är något vi borde försöka förstå bättre. Ur denna organiseringsform kan en ny form av designpraktik födas. En mer Linux-liknande form av samarbeten, där inte designern är en “form-gud” som producerar en prototyp som sedan repetitivt produceras i fabriken till massorna i homogena former. Inte heller en designer som arbetar med formandet av massorna genom massmedia, utan istället skapar smalare former genom “smalmedia” (tänk internet). Kanske snarare en design som inkorporerar med-skapande processer (inte bara customization), arbetar med öppna protokoll och nya samarbetsformer i nätverksform. Detta i kontrast med den klassiska Wallpaper-drömmen om att bli “ett namn” i design med uppburen position och sittandes i maktens korridorer.

Kanske är det här i basarernas hemland denna nya form av designers skulle kunna utvecklas. Det skulle dock kräva ett nytänkande kring hur vi ser på design och produktion, något vi fortfarande kämpar med i Sverige. Att försöka tänka utanför våra storskaliga modeller, men heller inte hamna i konsthantverkets produktion av unika objekt. Ett första steg skulle vara utforskande av designpraktiker där självorganisering står i fokus med nya tillämpningar av protokoll, nätverksekologier, distribuerad tillverkning, och öppna marknader. Detta är ju företeelser som redan finns inom basarerna, dock utan att få tillbördig uppmärksamhet då de anses som förstadier till en modernt organiserad ekonomi (som ofta kommer att bestå av anti-marknader). Att genom designprojekt skapa en praktisk undersökning av basarens metod- och produktionsförhållanden genom en serie elevprojekt i olika skalor (tänk på att det bara i Istanbul finns över tusen skofabriker, så småskaliga prototypverkstäder finns det gott om). Dock arbetar jag fortfarande i motvind här. Institutionen är, med rätta, oerhört stolt över sitt nya samarbete med Nokia, vilket ju är mycket tuffare och säkert mer motiverande än med ett par lokala småfabriker.

Så denna lilla kamp fortsätter för mig här i Istanbul. Jag hoppas än på att en dag utforska en ny Linux-inspirerad designpraktik som gör basaren till en plats där design blomstrar i nya former.

Otto von Busch är doktorand i mode på HDK, Göteborgs Universitet. Där undersöker han hur modets logik och system kan “hackas” på olika sätt. Just nu arbetar han tillsammans med sju konstnärer och designgrupper med workshopserien “Hackers and Haute Couture Heretics” på Garanti Galeri i Istanbul. Mer information kan ni finna på www.selfpassage.org