Anneli Rådestad, Burning Man - Black Rock City, Nevadaöknen

En barbröstad kvinna i rosa tyllkjor och änglavingar dansar förbi. En vältränad man i brudklänning frågar om jag känner till var han kan hitta närmaste ångbad. En stillahavs-ö på hjul med grönskimrande palmträd plockar upp ett förälskat par och släpper av en pingvin på väg till akro-yoga i Black Rock Citys hjärta Center Camp.

Att förklara vad Burning Man är för någon som inte har varit där är nästan omöjligt. 

Det är lättare att beskriva vad det inte är: det är inte en konst- och musikfestival även om man ser konst och hör musik överallt hela tiden. Det är inte Woodstock även om många Burners var där och ännu fler ser ut som hippies. Det är inte ett Jamboree för scouter men allt det du lärt dig om överlevnad kan komma till användning under Nevadaöknens stekheta sol och kyliga nätter.  

Black Rock City är 50.000- människor-staden, med egen flygplats, radiostation och flottilla av interaktiv konst, som likt fågel Fenix reser sig ur ökendammet för en vecka bara för att brännas upp och återgå till damm och aska innan veckan är slut. 

Bild: Tanais Fox

Dess invånare är färgglatt klädda och vittnar om en annan möjlig verklighet där människor är lekkamrater, deltagare och medskapare hellre än konsumenter. I Black Rock City är kreativiteten den enda hårdvalutan.

Burning Man föddes en natt på en strand i Kalifornien sommaren 1986. Larry Harvey, idag projektet talesman, samlade ett 20-tal vänner för att tillsammans bränna en 2,5 m hög trägubbe. Om motivationen till detta tvistar de lärda men det kan ha varit för att komma över en brusten kärleksrelation. Sommaren därpå samlades 80 människor för att bränna en 6 m hög gubbe och sedan dess har både antalet deltagare och gubbens höjd ökat för varje år. 1990 flyttade projektet till Nevadaöknen och i år deltog 54.000 människor i denna hyllning till det mänskliga skapandet. På frågan om vad gubben egentligen symboliserar finns det lika många svar som deltagare.

Grunden för Burning Man är projektets tio riktlinjer där tanken om det konsumentfria, deltagarbaserade samhället står i centrum. 

I Black Rock City säljs bara två saker: is och kaffe inom ett begränsat område. Alla som kommer till Burning Man måste ta med sig sitt eget vatten och mat för en vecka (mitt gäng om 6 personer använde 130 liter vatten). 

Burning Man-deltagarna delar in sig i olika temaläger (camps) som utgör grunden för aktiviteterna under veckan. Därtill är det upp till varje invånare av Black Rock City att ge av sin egen person och kreativitet. På Camp Play(a)Skool i år kunde man ta yogalektioner ledda av och med andra Burners, utforska kroppsmålning, delta i interreligiösa samtal eller en dags ideutbyte på TEDxBurning Man. Camp District ordnade episka dans-partyn varje kväll vid solnedgången medan Camp Bubbles and Bass serverade elektronisk musik och champagne från kl 4 på morgonen fram till lunch. The Human Car Wash spolade av överhettade och dammiga Burners medan Breakfast Delin serverade nystekta pannkakor i ökengryningen. Allt det som finns i Black Rock City - det vill säga allt jag kunde föreställa mig och mer - existerar på grund av deltagarna.

Bild: Perfecto Insecto

En av de många lärdomar jag tar med mig hem till ”the default world” är insikten om hur fast rotad konsument-paradigmet varit i mitt liv. Och, i konstrast till detta, det mänskliga mötets kreativa potential när människan inte behöver lägga kraft på sitt dagliga bröd utan får ägna sig åt att erbjuda sin omgivning det de önskar ge av sig själva. 

Det hände något i mig under min veckolånga vistelse i det gåvobaserade Black Rock City. När pengar blev irrelevant för om jag skulle få den där isglassen eller blåbärspannkakan jag suktade efter (och någon insisterade på att skänka mig) mötte jag människan bakom gåvan. Mer intressant än gåvan själv blev det mänskliga mötet och det gemensamma intresset för blåbärspannkakor.

Anneli Rådestad är journalist och skriver framförallt om identitet, kultur, religion och politik.