Ylva Frid, Sankt Petersburg

Det är svampsäsong i Ryssland. Pendeltågsperrongen i Pavlovsk, en förstad nån mil söder om Sankt Petersburg är fylld av gamla kvinnor i blekta vindjackor och stickade hucklen. Alla släpar på enorma korgar med svamp - stora bruna soppar och kantareller. 

Lukten av ylle, gummistövlar och svamp fyller tågvagnarna när vi glider förbi de igenvuxna kolchosodlingarna. Metallskyltarna på tågväggen intygar att vagnarna uppfyller den sovjetiska rådsrepublikens krav på säkerhet, unga tjejer läser ryska romaner på sina Ipads.

De vänliga, fårade kvinnoansiktena i sina urblekta kläder och ålderdomliga ryggsäckar ger känslan av att tiden liksom upphört, att vi är någonstans strax utanför den.

En halvtimme senare kliver jag upp ur metron in i en av de nya galleriorna i centrum. Utifrån lägger man knappt märke till den, skyltfönstren är vända mot de invändiga shoppinggatorna. Allt skiner och blänker - guldskimrande butiksdekorationer, långbenta skyltdockor, glittrande accessoarer. Alla de stora varumärkena finns representerade. Det är blankt och snyggt och inga överraskningar.

För tjugo år sedan ägnade människor större delen av sina dagar åt att stå i kö för varor som ändå inte fanns. Kom det in en vagn med blek, namnlös ost kunde man få vänta i ett par timmar för ett stycke. Nu breder sig istället den nya konsumtionskulturen ut över gatorna med sina sushibarer, billiga trikåkläder och espressokedjor på släp.

På många ställen syns det inte från utsidan. Innanför slitna portuppgångar med trasig belysning och frän lukt kan helt nyrenoverade lyxvåningar gömma sig. De dyraste barerna och nattklubbarna är inte skyltade från gatan, de kan ligga som glasburar högst upp på taken - för att komma in, gäller det att befinna sig i rätt kretsar.

Om baltstaterna valt att satsa på berlinhipsterns väg ut ur sin sovjetiska tvångströja, så verkar Ryssland satsat på den italienska maffiabossens : korruption, stora bilar och mycket bling-bling. Någon period av ljust och fräscht har man aldrig upplevt. Exakta uppsättningar med vita orkidéer, mammor i leggings och converse, GI-luncher...inget av det där hittar man. Istället verkar det vara förrförra seklets imperiedrömmar många nu försöker blåsa liv i. Av någon anledning har sushibarernas toaletter råkat mest i skottlinjen - guldskimrande kakelplattor, videoprojektioner i spegelglaset, trippel uppsättning toalettstolar, halvgenomskinliga glasväggar...

Unga tjejer gör lysande karriärer på att designa fyra meter höga gardinuppsättningar som ser ut som att de plockats direkt ur en påkostad kostymfilm. Guldbrokad, rött siden och gardinknoppar med briljanter.

Det är så hejdlöst och fullkomligt otänkbart i Skandinavien att man inte kan låta bli att kapitulera och älska det - guld och pynt och glitter travat på varandra så man blir alldeles fnissig.

Samtidigt finns det något ängsligt över det. Man vill så mycket; det ska vara det nya, det storslagna det moderna, men det känns osäkert och trevande.

Antagligen finns det anledningar till att det blir ängsligt. Hierarkin är stenhård. Egna initiativ är okänt. Rädslan för fel inblandning med makten är befogad. Den nya utvecklingen för med sig djupa klassklyftor där den ekonomiska marginalen för vissa bara består i en korg med aspsopp. Inte konstigt att begåvade personer liksom trycks ihop lite i sina förgyllda boxar och satsar på de säkra korten. Förutom den statliga företagsrådgivningen finns inte heller några nätverk för idéutbyten eller företagscoachning inom designområdet. Förutom talang och rätt personlig image, gäller det att veta hur man navigerar i en ekonomi som till mycket stor del består av svarta pengar och informella kontakter för att lyckas. 

Alexander Grigorev är arkitekt och grafisk formgivare pch grundare av design- och arkitekturbyrån one&one. Från att ha varit två stycken och drivit verksamheten hemifrån Alesanders lägenhet, har man de senaste månaderna anställt ytterligare tre unga arkitekter. Med inredningsuppdrag för kunder som den ryska sparbanken, Tom Ford och ett antal barer och nattklubbar i Sankt Petersburg i portföljen planerar man att snart öppna kontor även i Moskva och London.

-Är du rätt person och vet hur du tar dig fram så är det inte svårt att lyckas här, menar Alexander. De som säger att de tjänar så lite och har svårt att hitta jobb borde nog mer vända blicken mot sig själva. Om det man gör inte ger en inkomst, så gör man det på fel sätt.

En bidragande anledning till att inredningssektorn vuxit sig så stor är också att rena byggnadsprojekt är väldigt dyrt och omständligt -  bara pappershanteringen kan ta flera år, och med en skakig finansiell situation finns stor risk att finansiärer drar sig ur på andra sidan. Istället väljer många att lägga krutet på interiören.

Kanske är det just skyddslösheten som ger den där speciella dynamiken. Parallellt med den grå håglösheten finns en sån stark energi, kontrasterna är så orimliga och systemet så svårnavigerat så att ens sinnen på något sätt skärps.

-Det folk vill ha här är personlig frihet, säger Alexander. Vi hade kommunismen, och vi kan ju se resultatet. Nu handlar det om den egna utvecklingen. Jag tror inte att vi kommer se något system som tar hand om alla människor, istället gäller det att lita till sig själv.

Född i mitten av åttiotalet är kommunismen rimligen bara suddiga barndomsbilder för honom. Det nya Ryssland är självklart. Han uttrycker en önskan att kunna bidra till att människor får det bättre, att alla kan omge sig med saker av hög kvalitet och skönhet. Livskvalitet verkar nära kopplat till konsumtion.

-Jag har verkligen stor respekt för företag som H&M, Zara och IKEA som gör det möjligt för vanliga människor att ha fina kläder och saker.

Det konsensus kring att satsa på hållbarhet och designens roll för att skapa ett resurssnålt samhälle som råder på många andra håll är avlägset. Frågor om miljö och minskad eller förändrad konsumtion är främmande, något som man kanske kan tänka på sen.

Hur Alexanders egen bild av framtiden ser ut vill han helst inte svara på.

-Det är bättre att se först och svara sen.

Ett typiskt svar i ett land där människor ständigt levt med katastrofen runt hörnet. Någon morgondag har man väl aldrig riktigt trott på. Istället lever man som man alltid har gjort: som om varje dag var den sista.

Ylva Frid studerar arkitektur i Göteborg och har skrivit om arkitektur och konst för bla den rysk-engelska arkitekturtidningen Project Baltia, den estniska konsttidskriften Sirp och göteborgsbaserade 4ARK .