Rasmus Lindell, Delhi, Indien

Inget land är som Indien. Vackert, kaotiskt, religiöst, smutsigt, välbärgat och fattigt. Ett land som av många spås bli en ekonomisk stormakt men som lider av extrema klasskillnader och ett inrotat kastsystem. Den ekonomiska utvecklingen har under senare år varit enorm och en statushungrande medelklass växer sig starkare dag för dag. Dock har det skett få framsteg för de över 700 miljoner indier som lever på under en dollar om dagen. Det nyvunna välståndet centraliseras till storstäderna och på landsbygden har utvecklingen snarare gått i en motsatt riktning. Arbetslösheten är utbredd och många bönder har dessutom tvingats in i skuldfällor då de lånat stora summor till bekämpningsmedel och konstgödsel. Medel som ska göra jordbruket effektivare men som på längre sikt många gånger endast höjt odlingskostnaden.

Metropolernas attraktionskraft skjuter i höjden och en okontrollerad urbanisering sveper över landet. Runt tusen personer om dagen beräknas emigrera till Delhi i hopp om en bättre och gynnsammare framtid. I överbefolkade stadsdelar med undermåliga avlopps- och sopsystem, trängs miljontals marginaliserade. Den sociala och humanitära problematiken är omfattande.

En rad hjälporganisationer gör sitt för att mildra situationen och dess insatser är betydande. Dock är dess metodik många gånger den samma även om olika organisationer bemöter olika problem. Men här finns inrättningar som skiljer sig från mängden. Sarai är ett utvecklingsprogram som genom kreativ verksamhet vill stärka fattiga områden. Deras metod är att arbeta tillsammans med befolkningen och de ser dem snarare som medarbetare istället för utsatta. Sarai drivs av CSDS (Center for the Study of Developing Societies) och verkar som en vital plattform för teoretiker, forskare och kreatörer.

En av Sarai's målsättningar är att de anställda inom programmet inte ska kompromissa med sina yrkesroller. I utsatta områden är det lätt att ta sig an det som känns mest relevant istället för att ägna sig åt det man är bäst på. Men på Sarai bidrar en person som t.ex. är designer till utveckling genom sina kunskaper inom just design. Dock krävs här en öppnare attityd gentemot sitt skapande jämfört med kommersiella sammanhang. Istället för att specialisera sig inom ett visst område arbetar en designer ofta gränsöverskridande för att hitta de lösningar som är mest relevanta.

Tillsammans med Ankur, en organisation som bedriver alternativ pedagogik, har Sarai skapat kreativa medielabb; Cybermohalla's. En produktiv mötesplats där medlemmarna uppmuntras till olika typer av skapande projekt. De fyra medialabb som finns i Delhi är öppna för alla, men de flesta medlemmar är mellan 15 och 25 år. Anställda på Sarai (bl.a. skribenter, formgivare och filmare) besöker frekvent medialabben och verkar som handledare och inspiratörer.

På en Cybermohalla får dess medlemmar tillgång till allehanda teknisk utrustning och det är vanligt att de dokumenterar sina kvarter genom text, foton, filmer, teckningar och ljud. Ofta tolkar de stadslivet med fantasi, humor och kritisk skärpa. Dock är det inte givet att medlemmarna ska utgå från sin egen situation i skapandet. Många uppmuntras även till att ha helt andra "teman". Det är av betydelse att en utsatt människa utgår från sitt specifika perspektiv som en kommentar på sin situation, men det är också viktigt att visa att dessa människor även kan verka i andra sammanhang. En kastlös behöver t.ex. inte skriva om socialt förtryck utan kan också ta upp helt andra ämnen.

Dakshinpuri är en fattig stadsdel i södra Delhi. Området ligger endast en dryg timma med buss från stadskärnan, vilket får betecknas som centralt för den här typen av arbetarklassområde. De smutsiga gatorna översvämmas av lekande barn som med stort intresse följer min minsta rörelse. I stadsdelen är vita människor lika vanliga som segelbåtar i Sahara och sensationen över en västerlännings närvaro vet inga gränser. Bara genom min uppenbarelse har jag höjt ljudnivån till det tredubbla.

Dakshinpuri stoltserar med en av Delhis fyra Cybermohalla's och här träffar jag Vicky. En nittonåring med sammanbiten min och, värmen till trotts, en stor mössa halvt nerdragen över ögonen. Han ler glatt då jag kommenterar att hans hårda framtoning och tar ivrigt fram ett skissblock ur väskan. Vicky bor i norra Delhi men tar flera dagar i veckan den drygt två timmar långa bussresan ner till Dakshinpuri. För honom har Cybermohallan blivit som ett andra hem där han fått många nya vänner. Ur skissblocket visar han upp bilder som skildrar livet på ett skrädderi. Han har nyligen fått sitt första betalda illustrationsjobb av en lokal skräddare och har svårt att dölja sin stolthet. Utöver illustration har han på senare tid även börjat arbeta med animationer och med stor entusiasm berättar han om framtida projekt. Närmast till hands ligger troligtvis en animerad kortfilm med skräddaren som tema. 

Sammantaget har medialabben i Delhi under sex år haft omkring 500 medlemmar och dess verksamhet har resulterat i en mängd böcker, utställningar, offentliga utsmyckningar samt olika former av konst- och ljudinstallationer. Dessa verk har synliggjort och förmedlat perspektiv, åsikter och tankar från människor som tidigare varit ohörda. Men framförallt har de också genererat många starka kreatörer som på olika sätt går vidare i livet med nyvunnen kunskap, självkänsla och framtidstro.

Sarai's verksamhet har resulterat i att offentliga utsmyckningar ökat i betydelse och hamnat längre upp på agendan hos Delhis politiker och kulturella elit. Vidare har även den kreativa utvecklingen tagit ett steg framåt i fattiga områden. Förutom att gatukonst blir vanligare, finns exempel på områden där det uppförts lokala improvisations- och musikscener. Att använda sig av kreativt arbete har blivit ett betydande medel för att nå utsatta grupper i urbana områden och är något som inte bara berikar utövarna utan även den omgivning de lever i.

Rasmus Lindell är filmare och grafisk formgivare uppvuxen i Göteborg.