Leo Gullbring, Italien

Snart är det åter dags att dra ned till det hetsiga vimlet på Milanomässan. Inte bara mässhallarna ute i Rho som hyser il Salone del Mobile, utan också FuoriSalone som bjuder på showrooms och allehanda event mitt inne i sta’n, från zona Tortona till Lambrate.

Mängder av nya designidéer och experiment, och små som stora fester långt in på natten. Och Milano är fortfarande designhuvudstaden framför alla andra, trots att de italienska formgivarna idag är långt ifrån ensamma på scenen. Många av de stora namnen hör idag hemma i Holland, Storbritannien, Frankrike, Japan och även i Sverige.

En del hävdar att Italiens verkliga styrka idag är Made in Italy, alla dessa små och mellanstora producenter som vågar förverkliga de mest udda designidéer. Under mina resor till Milano har jag samtalat med designveteranen Andrea Branzi otaliga gånger, och han hävdar att nyckeln till Italiens framgång som designnation just ligger i ett oförlöst förhållande till det moderna projektet. Italiens oförmåga att välja mellan historia och framtid återspeglas i filmer som Fellinis La Dolce Vita och Antonionis La Notte som beskriver uppbrottet ur det gamla men också svårigheterna att ta plats i det nya. Andrea Branzi deltog i Archizoom, Alchimia och Memphis som inspirerades av sextiotalets uppror och popkonsten till helt nya möbeltypologier som skulle ge plats för en ny tids mer avslappade och ungdomliga umgängesformer.

Att företagen var beroende av skickliga designkollektiv och olika specialister syntes långt tidigare när bilindustrin tog hjälp av Pininfarina, Giugiaro, Scaglietti och Bertone till en formsäkerhet i samma klass som möbeldesignen. Om den modernism som vi bekände oss till med Bauhaus, Folkhem och Miljonprogram utgick från strävan efter ett perfekt samhälle, så menar Branzi att den ofullständiga italienska modernismen istället brås på 1900-talets tidiga konst som sökte frågor snarare än svar, en modernism i oupphörlig förändring, en modernism som ständigt moderniserar sig själv. Design inte först och främst objekt, utan strategi och kommunikation.

Egentligen kan jag tycka att italiensk design har klarat sig rätt väl genom Berlusconis regeringsår. Precis som i många andra länder har designen blivit mer konservativ och ytlig, och mindre experimenterande. Men på en viktig punkt skiljer sig italiensk idag från resten av världen: här syns så gott som inga kvinnor. En äldre dam som Nanda Vigo har visserligen gott sällskap av Paola Navone och spanska Patricia Urquiola, men i den unga generationen är det nästan uteslutande män. Miriam Mirri, Monica Graffeo, Ilaria Marelli, Donata Paruccini och Alessandra Baldereschi är några av de unga som knappast har någon chans att göra karriär. Och den italienska multimiljardären har skapat nya kvinnoideal med sina velline i tevevärlden, lättklädda damer vars främsta uppgift är att visa upp sina behag och hålla käft. Som ung får man lära sig att vägen till karriär för en kvinna är att gifta sig rikt. Veckan innan Milanomässan slår upp portarna inleds Rubygate, den senaste processen mot premiärministern där han nu förutom sina ekonomiska oegentligheter anklagas för maktmissbruk och sex med minderåriga.

Att vi i Sverige inte gör skillnad på män i kvinnor i designvärlden är en av våra stora konkurrensfördelar nere i Milano.

Leo Gullbring är design- och arkitekturkritiker