Vernissage fredag 21 feb kl 17–20

Salamina är namnet på en grekisk ö utanför Aten. Ett känt sjöslag, slaget vid Salamis ägde rum i sundet mellan ön och hamnstaden Pireus 480 före Kristus. 1978 köpte mina föräldrar ett litet hus på ön Salamina. Ett rivningskontrakt som var tänkt att en dag renoveras. Vi bodde i huset i befintligt skick under nästan varje sommar under min barndom, men sedan slutet av 80-talet har det stått öde.

Jag besöker Salamina igen 2017 och 2022. Att gå in i huset igen är som att kliva in i ett modernt Pompeji. Det mesta står kvar precis så som vi lämnade det sommaren 1986. Sommaren med en av de stora värmeböljorna och vi tog ut sängarna och sov under bar himmel. Det står ren disk i en balja med en handduk över, kaffe i en burk i kylskåpet, vikta handdukar i byrålådan. Samtidigt en studie i tingens sönderfall. Vilka förändringar sker under en tidsrymd på 30 år? Eller mellan de båda besöken 2017 och 2022? Hur lång tid tar det till exempel för ett paket tvättmedel att helt upplösas? Eller ett kattskelett att förmultna?

I köket under stora filtar står också lådorna med ouppackade bröllopspresenter från föräldrarnas bröllop i Aten 1966. Fina Kosta Bodaglas och vackert porslin, som min mamma brukade säga. Saker hon aldrig ville ta med till Sverige, för tanken var att allt skulle packas upp när huset gjordes iordning. Men det blev aldrig så och huset kom med tiden att symbolisera det liv som aldrig blev, de drömmar som aldrig uppfylldes.

Under många år har jag förställt mig huset på Salamina utan oss, haft mardrömmar om dess förfall. Samtidigt som min egen barndomsdröm ännu gör sig påmind. Att en dag bo i huset, med långt grått hår i en fläta som min farmor, ge mat till öns alla hemlösa katter.

I utställningen på Galleri 54 möts delar ur ett mångårigt arbete där jag på olika sätt försökt närma mig huset. Från interiören till exteriören, från rekonstruktioner i miniatyr till återseendet av den verkliga platsen. Ett arbete som står i ständig relation till det hem som istället blev i Sverige och den egna längtan. En önskan om att låta geografiskt skilda rum mötas, och att olika tillstånd såsom liv och död, närvaro och frånvaro ska överlappa varandra. Små och stora rum, fysiska och språkliga, att gå in i, ställa sig utanför, eller kanske bära med sig och på sig.