I våra nedslag i ADA's olika fält har vi kommit till arkitektur. Per Bornstein skriver om tävlingen mellan städer och regioner och vårt behov av en stadsarkitekt.

 

Det är en kamp.

I det tysta pågår idag en intensiv dragkamp mellan olika städer, i Sverige och internationellt. Det är en kamp om framtidens invånare och företag, de som ska befolka staden och få den att blomstra. En kamp om framtiden.

Varje stad med någon slags självaktning vill vara det mest attraktiva alternativet för barnfamiljer, turister, entreprenörer, placerare och innovatörer och få dem att välja just deras plats på jorden för sin och sina närmastes framtid. I den kampen blir stadsbyggnad och arkitektur en allt viktigare ingrediens.

Det handlar såklart om tillgång till bostäder och planlagd mark, om närhet till kollektivtrafik och transporter och kommunal service, men också om kultur, naturupplevelser och fritid. Allt det som skapar livskvalitet och möjligheter till företagande.

I närliggande städer som Köpenhamn, Oslo och Malmö arbetar man också sedan länge aktivt med arkitektur och stadsbyggnad som konkurrensmedel. Det är inte konstigare än att varje ny stadsdel, byggnad eller parkbänk representerar en unik möjlighet att göra någonting bra, något oväntat, något som får genklang och bidrar till att stärka stadens profil. Omvänt blir varje ny medelmåttig stadion, bostadsområde eller offentlig förvaltningsbyggnad ett monument över en missad möjlighet som aldrig återkommer.

Men, det är faktiskt värre än så. Att stå still när andra rör sig framåt är att bli passerad, omsprungen och varvad.

Det är där Göteborg är nu.

Göteborg är en vacker stad med fantastiska förutsättningar. Men  merparten av dess mest betydelsefulla byggnader och platser är nu mer än 70 år gamla. Det är därför en stadsarkitekt behövs. Inte i första hand för att tycka till om hur allt ska se ut, utan för att hjälpa politiker och tjänstemän att förstå möjligheterna, att se helheten, att vara uppdaterad på omvärlden och sätta ribban för stadens framtida utveckling. Varför används till exempel inte de många, stora och så framgångsrikt genomförda evenemangen i staden som en plattform för stadsutveckling och arkitektur? När byggställningar, öltält och bajamajor plockats bort finns knappt ett spår av evenemangsstaden. Paris fick sitt Eifeltorn till världsutställningen 1889. Kanske är det dags att även Göteborg lyfter blicken över horisonten? 

Men det kräver också att kreativiteten får ta plats. I Norge och Danmark hålls arkitekttävlingar om enklaste skolbyggnad. I Göteborg ges arkitektuppdraget till lägsta anbud. I Göteborg skapas nya stadsplaner med prisdumpade ramavtalsupphandlingar. Ska Göteborg konkurrera med andra städer i Norden måste man vilja något och vara beredd att ta matchen för att nå dit. Därför behövs en stadsarkitekt.

Göteborg har annars en fin tradition av handlingskraft. Här har politiska åskådningar jämkats samman till förmån för resultat och framåtanda. Vi skriver inte poesi, vi skriver fakturor, som någon så träffande uttryckte det. På så vis har man ofta kunnat konkurrera med större och namnkunnigare städer om evenemang och lokaliseringar. Men de senaste åren har någonting förändrats. Göteborg börjar bli känt som staden där ingenting händer, staden där planer aldrig blir klara. När Götatunneln stod klar 2006, efter decennium av planering och komplicerad byggnation, hade planprocessen för marken som frigjordes ovan jord inte ens startat. Idag, snart fem år efter invigningen finns fortfarande ingen antagen plan. En ny spårvagnslinje över området beräknas vara i drift 2015, nästan tio efter tunnelns färdigställande.

I olika medier annonseras nu efter projekteringspersonal till Västlänken, den 8 km tågtunnel som ska möjliggöra genomgående tågtrafik till och från centralstationen. Enligt trafikverket beräknas Västlänken ta 16 – 18 år att färdigställa, vilket innebär att den är klar tidigast 2027. Då har tågen rullat genom Malmös Citytunnel i snart två decennier. Och då har vi inte ens nämnt Turning Torso, eller den Svarte Diamant i Köpenhamn, eller något annat av alla de spektakulära byggprojekt som genomförts i dessa städer. Göteborg har Universeum, men det räcker inte. 

Problemet är att kommersiella aktörer nu tvekar på att investera här med hänvisning till de långsamma beslutsprocesserna. I slutändan riskerar företag och invånare att välja andra etableringsorter om inte planerad mark finns tillgänglig för boende och verksamheter. De långsiktiga konsekvenserna blir katastrofala om staden på så vis dräneras på ekonomiskt och intellektuellt kapital.  

En stadsarkitekt kan naturligtvis inte förändra detta själv, men kan bli en samlande kraft i det nödvändiga förändringsarbete som staden står inför, och en nyckelspelare i en framtida effektiviserad planprocess.

Faktum är också att Göteborg har bolagiserat sin planeringsprocess som få andra städer. På ytan kanske en intelligent effektivisering av kommunal byråkrati, men verkligheten är mer komplicerad än så. Kommunens planmonopol reglerar stora ekonomiska värden, varför hela processen måste ske i offentlighetens ljus. Med en bolagiserad process finns alltid en risk att den offentliga insynen minskar. En stadsarkitekt, med sin hemvist i stadsbyggnadskontorets offentliga förvaltning kan, rätt tillsatt, bidra till att säkerställa processens transparens.

Men om stadsbyggnad kan vara ett marknadsföringsinstrument är det också i hög grad ett sammelsurium av system och installationer. Idag behandlas dessa gärna som tekniska nödvändigheter utan större hänsyn till upplevelse. Staden är i praktiken full av trafikleder, elskåp, biljettautomater, refuger, spårvagnsreservat, informationstavlor och skyltar. Alla med sin form och funktion, utan synbar samordning. Dessutom är merparten av innerstadens vackra torg och platser igenkorkade parkeringsplatser. En stadsarkitekt skulle kunna initiera en större samsyn och samarbete mellan de tekniska förvaltningarna kring en överordnad bild av stadens utformning och gestalt. Samtidigt skulle stadens upplevelsemässiga kvaliteter få en högre status och hamna högre upp på dagordningen.

I Paris tar man bort två av tre filer på boulevarderna för att minska trafiken. Om samma sak gjordes med till exempel Allén / Parkgatan i Göteborg skulle centrala Göteborg förändras i grunden. Men det kräver att alla aktörer delar viljan och tron på möjligheten till positiv förändring.  Med en stadsarkitekt skulle det finnas en självklar samlande kraft i det arbetet.

 

// Per Bornstein

Författaren är arkitekt med egen verksamhet i Göteborg