Det här med att börja sitt arbetsliv kan vara ganska tufft. 

När jag var 18 år tog jag jobb som produktionsassistent på en filminspelning. Innan dess hade jag jobbat som försäljare, danslärare, målare, servitris, barista, dagisfröken och butiksbiträde. Jag var naiv, livrädd men också AS-modig. Det där med film var ju sjukt spännande och att stå framför kameran kanske än mer. Jag tänkte: Det här är en väg in i skådespelarelitens Sverige. Ack så fel jag hade.

Regissören var välkänd i hela Sverige och hade (enligt vissa) skapat bland det bästa svensk filmhistoria någonsin sett. Ja, det var filmer som x, y och z. Det ni, inte illa va? På anställningsintervjun (som förövrigt ägde rum på en kinesisk lunchbuffé) hade jag sålt in mig själv som en social och positiv kulturpersonlighet med många bollar i luften. Egentligen visste jag inte vad fan jag höll på med. 

På skakiga ben tog jag mig till min första arbetsdag. Mitt ansvarsområde var att boka hotell och logi, hämta och köra skådespelare till inspelningsplatsen samt hålla stenkoll på schemat. Jag insåg ganska snabbt att det inom filmteamet fanns en tydlig hierarki. Jag var längst ner, trots min fina titel som produktionsassistent. Ja, tillochmed fikakillen hade mer makt än jag. Han fixade ju skitgod fika till hela crewet. Så, nu tänker ni kanske: Men kom till saken, hur gjorde hon egentligen för att få en regissör att hata henne i fem steg? Det ska jag berätta. 

Steg 1. Var trevlig, välklädd och ordningsam

Det var egentligen första dagen som jag insåg att regissören inte tyckte särskilt mycket om mig. Jag märkte direkt att han såg mig som längst ner i näringskedjan. Jag var hare och han lejon. Jag skulle hälsa teamet välkomna till dagens lunch och bar mitt största leende. Hela teamet stod i kö för att bli avbockade på min ordentliga lunchlista. Alla hälsade, skakade hand och välkomnade mig in i sammanhanget. Ja, alla förutom regissören och hans närmsta lilla crew. De gick bara rakt förbi mig där jag stod med mitt ordentliga anteckningsblock och välvässade blyertspenna. Kanske störde han sig på att jag var för ordningsam? Kanske var det att jag bar en välstruken klänning? Resten av teamet bar nämligen blåkläder och t-shirt. Vem trodde jag att jag var egentligen?

Steg 2. Gör mänskliga misstag

Andra veckan skulle jag fixa fika till mina närmsta chefer. Jag kokade alldeles för mycket kaffe och spillde sedan ut 3 liter av det svarta guldet på parkettgolvet i vårt gemensamma arbetsrum. Medan jag febrilt försökte torka kaffet som sipprade genom parketten så blev bullarna antastade av ettriga myror. Jag svettades och försökte lösa situationen innan någon kom på mig. Jag var fullkomligt livrädd. Till min förfäran hörde jag tunga steg som närmade sig. 

Och såklart. Där stod han i dörröppningen. Regissören. Jag var en hare som försökte spela död. Han var ett argsint lejon, redo att vråla ut sitt missnöje. 

Steg 3. Servera mat av speciell karaktär

Den tredje veckan hade jag ansvar för att beställa mat och ringde runt till olika restauranger för att se vad de hade på menyn. Bara det gamla vanliga. Kebabtallrik, thaimat eller pizza. Så. Himla. Uttjatat. Tillslut fann jag ett lite finare ställe. Det var ett gammalt slott som serverade husmanskost av första klass. Där erbjöds alltifrån köttbullar och potatis till pyttipanna och stekt strömming. Av någon outgrundlig anledning valde jag fiskpaté med kokt potatis. Kocken sa nämligen att det smakade helt ljuvligt. Jag hämtade maten helt bestämd över att locka över regissören på min sida med hjälp av god mat. Den drömmen brast tyvärr ganska omgående. När jag tog av locket till den stora matplåten såg jag till mitt förtret att fiskpatén såg ut som en dallrig, rosablek hybrid av falukorv och fiskbulle. Jag stängde locket igen och hoppades för mitt liv att regissören älskade mat av speciell karaktär. Han var ju själv en ganska speciell karaktär. Jag tog ett djupt andetag och tänkte för mitt stilla inre att det här aldrig kommer att gå hem.

Det blev lunchdags och regissören ställde sig först i kön. Han såg väldigt hungrig ut. Alltså, han såg nästan orimligt hungrig ut. Långsamt bockade jag av honom på min lista och såg honom försvinna in i matsalen. Därinne hörde jag hur det skramlades med bestick, tallrikar och glas. Sen blev det knäpptyst. Filmteamets glada och hungriga blickar förbyttes på en millisekund. Jag såg deras förvåning, men också deras rädsla. Ett högt vrål ljudade genom matsalen. MEN VAFAN ÄR DET HÄR?? FYFAN! Regissören tog tag i den stora plåten med dallrande falukorvsfisk och hivade ner den i sopkorgen. Han var helt illröd i ansiktet och jag ville sjunka genom jorden. Sedan stormade han ut ur matsalen med sitt lydiga crew vaggandes efter honom som en lång svans. Dagen efter hittade jag en faktura på fem pizzor och en kebabtallrik på mitt skrivbord. 

Steg 4. Var en jävel på att köra bil men dålig på väderstreck.

Den fjärde veckan skulle jag skjutsa två av filmens stjärnskådisar genom halva Sverige. Jag var en jävel på att köra bil. Enda problemet var att jag var riktigt urusel på att läsa kartor och förstå mig på hur väderstreck fungerar. Stjärnskådisarna verkade till en början inte märka av min dåliga kartteknik. De satt och skröt om vilka filmer de varit med i och vilka priser de vunnit.

Jag hörde knappt ett ord av vad de sa eftersom jag svettades ända in i benmärgen av rädsla för att köra fel. Det gjorde jag tyvärr också. I början låtsades jag som ingenting och fortsatte att köra rakt ut på småvägarna i skogen under ca 45 minuter. Det blev total katastrof. Bilturen slutade med att jag fick be en av stjärnskådisarnas att bärga mig i två timmar med hjälp av hens skarpa kartläsaröga. Tro inte att regissören inte fick reda på det här. 

Steg 5. Visa dina skills

Tro det eller ej men jag klarade mig igenom hela inspelningsperioden. Trots en icke-gillande regissör hade jag faktiskt riktigt kul på vägen. Eftersom jag kommit in på en folkhögskola där man utbildade musikalartister så tänkte mina kollegor att det vore kul om jag uppträde på slutfesten. Okej, det kan jag väl, tänkte jag. Jag ställde mig på scenen. Riktigt självsäker. Dansade och sjöng ”Take me down to the paradise city where the grass is green and the girls are pretty”. Alla applåderade och sjöng med för fulla muggar. Förutom regissören förstås. Han reste sig upp mitt under mitt uppträdande och gick ut för att röka. 

Så, vad vill jag egentligen säga med allt det här? Jo, kanske blev jag inte "the produktionsassistent of the year", men det gick ganska bra för mig ändå. Kanske var det faktiskt inte riktigt så illa som jag minns det? Jag är medveten om att jag kryddar på ganska rejält. Och såklart, det viktigaste av allt: När du möter en osäker rookie i din bransch, tänk på att det inte alltid är så lätt. Bjud gärna på ett förlåtande leende någon gång ibland. 

/Sara Sekund, Intern på ADA

sara.sekund@hotmail.com

LinkedIn