Det är så jävla idylliskt. Inte ett moln på himlen, vattnet glittrar, varma klippor och några tjejer sitter och lyssnar på musik en bit bort. Man ryser till för att man inser att ögonblicket är här, det man har väntat på halva året. Vattnet har precis blivit så pass varmt att det är behagligt att simma runt och jag har köpt en röd baddräkt, läser Kerstin Thorvall och hoppas på att jag ser klassisk ut. Jag har ju likadana solglasögon som Isabella Löwengrip, en av våra stora konstnärer, så jag borde lyckas.

Jag ser mig själv utifrån och tänker på min, just nu, bristande intiativförmåga som kulturarbetare. Jag borde sitta hemma och slita med manus och skriva nätterna igenom. Gå upp tidigt, skriva innan alla vaknar, starta filmprojekt. Inte vara här och bada och låtsats vara någon low class-version av Blondinbella.  Men det händer ingenting. Dagarna är så stilla. Jag är arbetslös. Jag är sysslolös. Jag är oinspirerad. Om jag ska vara helt ärlig så är min bästa inspiration för skrivandet en god fylla. Att bli riktigt full, vara bakfull och lida och sen vakna igen och inse att orden rinner ur en för att man inte klarar av att vara ensam i sitt huvud. Men vinfyllorna hemma har inte samma effekt som de som sker på klubb. Saknar att röka 1000 cigg och trängas. Säga nåt dumt. 

En annan bra inspiration för mig brukar vara att ha riktigt mycket att göra, så att tiden för att skriva bara finns på nåder. En liten lucka här och där, som egentligen inte borde finnas, finns plötsligt och då känns det som en ynnest att få lägga den på att skapa något jag faktiskt bryr mig om. 

Men jag är som sagt arbetslös. Är det någon gång jag som kulturperson borde vara som mest produktiv, är det nu under Corona. Jag borde vara glad att tiden är ändlös. Jag borde göra alla de där projekten jag har drömt om, pratat om att, när jag får tid, ska jag göra dem. Men det enda jag gör är att längta tills allt är som vanligt igen. Så jag kan få jobba på ett jobb jag inte trivs på, så jag kan gå omkring och säga till folk att jag har så mycket att göra, men att jag ändå har tid att skriva, för att jag gör allt för konsten. 

Istället sitter jag där på klipphällen nu när tiden är oändlig och inser att det är en lögn. Jag gör inte allt för konsten. Men även om det blir mindre gjort nu än vad som ”borde” göras, så är det trösterikt ens att ha något att göra. Jag är glad att jag kan skriva, att jag vill göra film. För kanske handlar det inte om att jag äntligen ska skapa mitt livsverk nu när tiden finns, utan att jag ska ha något som håller mig i handen när telefonen inte ringer. När inga jobb finns kvar. Då kan jag iallafall skriva en krönika och ett stråk av värdighet kommer smygandes. För vi som jobbar med något där det aldrig finns tillräckligt mycket pengar för våra brinnande passionsprojekt, har iallafall något att umgås med när krisen kommer. Och det är väl kanske tacken när det ständigt blåser motvind i den goda kultursektorn, att konsten alltid gör allt för mig, även om jag inte gör allt för konsten. 

Nora Malm

Nora studerar till manusförfattare på Yrgo i Göteborg, agerar ibland framför kameran och driver podden ‘Nästan vuxen’ som handlar om det omöjliga att plocka vuxenpoäng som kulturarbetare.