Det här med att konsten ska vara fri - är det so 90’s? Är allt till salu 2016? Först gör M.I.A reklam för H&M och sedan gör Silvana Imam reklam för IKEA! Hur har inte hjältarna fallit?

Är ett reklamjobb samma sak som att ta betalt för sitt konstnärliga arbete nuförtiden? Skådespelare har sedan reklamens begynnelse visat upp sina vita tandrader och hållit upp produkter för kamerorna. Men en stor skillnad mellan artister och skådespelare är att skådespelare spelar alla slags roller, medan artister ofta har en bild, en image, en ton. Särskilt dem som skriver sina texter själva. Och de båda ovannämnda musikerna skriver om frihet, rättvisa och systerskap. Och jag har spelat deras låtar på högsta volym om och om igen, lärt mig varenda textrad. Låtar som Borders och Jag svär på min mamma har gett mig hopp om en bättre värld. En värld som står upp för den svage, som är punkig och upprorisk. Som sparkar uppåt.

M.I.A och Silvana Imam är förebilder i en tid som behöver varje hjälte vi kan uppbåda. I en tid där varje röst räknas, där alla som har en röst måste använda den för att stå upp mot orättvisor och girighet. Men hur använder sig artisterna av sina? Heja H&M och IKEA?

Och reklambranschen är underhuggaren som glatt hjälper till. Hur skulle vi reagera om Thåström eller Nationalteatern skulle börja göra reklam? Det är skrattretande eller hur? Vi förväntar oss att vissa artister ska leva som de lär: ignorera etablissemanget, vägra priser, och stå för det de sjunger om. Men ändå höjer ingen på ögonbrynen när dessa nyare artister gör reklam för H&M och IKEA?

Det är för att de nya betalmetoderna inte ger artisterna lika mycket betalt längre, säger någon. Men hur mycket måste man egentligen ha betalt för sitt arbete? Om de inte kan leva på det de tjänar så får de väl börja ställa krav på Wimp och Spotify eller vilka betaltjänster det nu är de samarbetar med för att sälja sin musik. Göra som arbetare i t.ex. Kambodja, där H&M driver textilfabriker, som strejkar för att få högre löner då de svimmar av utmattning, undernäring och brist på sömn. Där arbetare får 7 SEK i timmen, gravida kvinnor avskedas eller får missfall för att de tvingas arbeta 14 timmars arbetspass i över 40 graders hetta. Där arbetare misshandlas, arresteras eller till och med blir skjutna om de organiserar sig.

Men nej, istället för att protestera mot orättvisor eller ställa krav på högre lön, ställer de sig på storföretagens sida och gör reklam för dem! Och det spelar naturligtvis storföretagen utmärkt i händerna. För hur tänker H&M och den ansvariga reklambyrån när nyheter om deras exploatering når omvärlden? Ok, vi har riktigt taskig människosyn, vi betalar inte våra arbetare, människor dör och får missfall på grund av hur vi sköter våra affärer. Vi måste göra en kampanj som visar att vi är goda, för att tvätta bort vårt dåliga rykte.

Så istället för att ifrågasätta varför kunden inte ställer krav på sina fabriker, eller betala leverantörerna bättre kläcker reklambyrån den ofräscha idén att försöka tvätta rent H&Ms skitiga människosyn genom att dra in någon som står för det omvända.

- Jag vet, vi åker runt hela världen och spelar in en video som visar att ni bryr er supermycket om miljön! säger reklambyrån.

- Men vi bryr oss inte alls om miljön, viskar någon i konferensrummet på H&M. Tvärtom, vi skickar ju tonvis med kläder runt hela jorden varje dag. Hela vår affärsidé handlar om att sälja så stora volymer kläder som möjligt.

- Det spelar ingen roll, säger den glada ADn och Copyn håller med: Vi låter en artist som står för alla människors lika värde stötta kampanjen. Hon kan dansa lite och sjunga. Det kommer bli skitbra. Alla som tror på global rättvisa älskar henne!

Så istället för att artister, konstnärliga ledare på byråerna och andra kreativa, tänkande människor ägnar sig åt att ställa krav på H&M, går de samman och gör en reklamkampanj som ljuger ihop en historia om att H&M är miljömedvetna. För att få oss att glömma hur de exploaterar människor i utvecklingsländer.

Vi kan inte bry oss om miljön eller betala våra arbetare, för då kan vi inte konkurrera, säger storföretagen. Och det är konsumenternas fel. Det är konsumenterna och aktieägarna som vill ha röda prislappar och gröna kvartalsrapporter. Och artisterna tycks hålla med? De står åtminstone leende och håller fram produkten!

Vi har haft det varmaste året på jorden i modern tid, med mörka krafter i rörelse över hela världen. Det är en tid för tydlighet och styrka. En tid som inte har råd med fler som sjunger en sak och gör reklam för det motsatta. Och till skillnad från dem som sliter för 7 SEK i timmen i Kambodja, som riskerar livet när de protesterar, har M.I.A och Silvana Imam faktiskt en utomordentlig möjlighet att göra en skillnad för någon annan än sig själva. Och då kan man ju verkligen undra om det verkligen fanns något budskap bakom deras texter eller var det bara tomma ord. En image?

Och jag blir inte alls blir lika glad längre när jag spelar Tänd alla ljus och Paper planes på springrundan i skogen. Det känns tungt att säga detta om dem som jag så gärna vill vara med och okritiskt hylla, men den som väljer att stötta IKEA eller H&M är inte längre min hjälte.

Så ni reklamare som tycker att artister som M.I.A och Silvana Imam är coola förebilder har antingen inte fattat vad de sjunger eller hamnat i helt fel bransch. Säg genast upp er och hitta bättre sätt att få betalt för er kreativitet!

Och ni företag som vill tvätta rent ert dåliga rykte. Låt oss ha våra hjältar ifred! Kanske räcker det med att vara rikast i Sverige, eller världen eller vad det nu är Perssons och Kamprad är nuförtiden. Ni har råd att betala dem som syr era kläder, tillverkar era möbler.

Och ni hjältar som finns kvar där ute. Åk ut på turné nästa gång istället för att ta emot reklampengar. Eller börja sjunga om något annat. Har ni svårt med idéer kan ni ju vända er till Kamprad och Perssons för inspiration? Eller vänta, låter inte det som jävligt sunkiga låttexter?

Mina Dennert, journalist och författare