Jag har tröttnat på att höra nybörjare gnälla på att seriebranschen är tuff. Jag har svalt ett syrligt »ja vad fan trodde du?« tillräckligt länge. Jo jag vet att det inte finns något tråkigare än när en trött gubbjävel till veteran ska berätta hur saker och ting egentligen ligger till och jag har oerhört svårt att förlika mig med tanken på att den gubbjäveln skulle vara jag. Men ibland måste man ta den smällen.

För jag har noterat att det finns många presumtiva serieskapare som paradoxalt nog samtidigt är märkligt bittra. Dom gnäller på allt från att det är dåligt betalt till seriernas låga status. Och då har de knappt ens tagit de första stegen på banan. Man kan i en och samma Facebook-grupp läsa att »det enda sättet att komma fram i den svenska seriebranschen är att vara vänsterkvinna« och »det enda sättet att komma fram i svenska seriebranschen är att vara en medioker vit snubbe« med bara några dagars mellanrum. Jag har himlat med ögonen så ofta att jag fått huvudvärk. Jo, jag vet var ni som klagar kommer från. De flesta som försöker ta sig in i seriebranschen älskar, förstås, serier. Inte sällan har de byggt upp en fantasibild av vad seriebranschen är och framförallt vad den ska ge dem. Det är absolut inget konstigt med det. Det gjorde jag också. Men när jag fick in foten i dörren och upptäckte att fantasin inte stämde med verkligheten kände jag mig inte kränkt. Jag anpassade mig.

Generellt är serietecknande sämst betalt inom illustrations-spektrat. Men det beror även helt på vad du vill göra. Ju friare händer du vill ha, desto sämre betalt är det. Jag har tjänat skamligt mycket pengar på att rita serier i reklamsammanhang. Men då hade jag heller inget att säga till om innehållet. Att tro att jag ska få lika mycket när jag till exempel ritar min egen serie Rock Manlyfist – mästare på rymdkarate, där jag har fullständigt fria händer, är väldigt naivt. Många inom serievärlden har ingen koll på resten av kulturvärlden. Testa att skriva dikter eller göra kortfilm eller dansa. Där kan vi snacka om dåligt betalt.

Den fråga som dryftas med störst bitterhet brukar vara den om seriernas »status«.

Jo, jag minns svagt att jag upplevde någon slags hjärtesorg över att nästan ingen annan höll konstformen »serier« lika högt som jag själv. Men det gick över.

Så här kan det låta:

»I Sverige skriver tidningarna bara om socialrealistiska, viktiga serier numera.«

I själva verket skrev tidningarna i Sverige, med undantag för “dina gamla serietidningar kan vara värda pengar”-vinkeln, bara om serier i negativa ordalag fram till slutet på 80-talet när de första vuxenserierna kom. De skrev aldrig om Spirou. De skrev aldrig om Judge Dredd eller Stålmannen.

»I Frankrike minsann är serier minsann riktig litteratur.«

Gnällde du inte nyss om att tidningarna bara skriver om viktiga serier?

»I Japan …«

I Japan har serierna tagit rejält med stryk av smartphones, MEN SPELA ROLL. Ni har faktiskt inte rätt att vara bittra. Ni kan ägna ett helt liv åt att vara besvikna över att seriebranschen inte motsvarade er drömbild av den. Eller så kan ni tänka efter vad det är ni vill göra EGENTLIGEN. Vad det är ni vill säga. Vad finns kvar när man skalat bort besvikelsen över tingens ordning? Jag föreslår att du loggar ut från Facebook, sitter ner, håller käften och ritar de serier du vill rita på exakt det sättet du vill rita dem FÖRST. Oroa dig inte över branschens tillkortakommanden eller seriernas status. Det är fullkomligt ointressant i jämförelse med vad det är du vill göra. Tyst. Knip. Gör. Sen, när du hållt på hälften så länge som jag och gjort hälften mycket som jag … Då får du uttala dig.

Vad säger jag om det hela då? Jag säger att jag är så lycklig över att jag har så många hål där jag kan hälla mina idéer. Jag är så glad över att min konstform är så omedelbar, effektiv och inte minst billig att hålla på med.

Jag säger att jag är oändligt tacksam.

-

Johan Wanloo, serietecknare