Av Jonas Stoces, Vancouver, Kanada

Till skillnad från många andra metropoler så grundades Vancouver inte av en kung utan utav en whiskeybaron som började sälja sprit till skogsarbetare. Nu, mer än hundra år senare, är Vancouver kanske mest känt som både ett dataspelsmecca och "Hollywood North", med över 200 filmproduktioner om året. Staden är majestätiskt belägen mellan dramatiska berg och Stilla Havet. Denna skönhet sträcker sig tyvärr inte till stadsarkitekturen, som med få undantag utgörs av en plågsam och billig semimodern blandning. Kanske är det därför som Vancouvers invånare har utvecklat en säregen kreativ aktivism, ibland för politiska ändamål, ibland för att ha kul och ibland för att försköna sin omgivning. Det är trots allt här Greenpeace föddes och Adbusters har sitt kontor.

Ett av många projekt går under namnet "Green Streets". Idén är enkel: som invånare kan du erhålla ditt egna gathörn eller rondell, och odla det efter bästa behag. Ramarna för vad som är tillåtet är mycket lösa. Bara på min lilla gata finns fyra stycken "privatägda" lotter och den blomsterprakt de sprider skapar inte bara färgglada och intressanta gator, utan ger även varje kvarter en stark personlighetsprägel och stolthet.

Denna kreativa aktivism grundar sig förmodligen i kanadensarnas tradition att engagera sig i volontärarbete av alla olika slag. Mycket av den reklam man ser här är till för välgörande mål, och en CV är inte komplett utan en diger lista av frivilligt arbete.

Ett annat exempel på Vancouverbornas speciella kreativitet går att se på de över 300 affischpelare som är sprida i staden. Varje tisdag morgon rengör gatukontoret dessa annonspelare, och bara några timmar senare är pelarna helt täckta igen. Vissa av anslagen är handmålade och vill inte förmedla något utöver sin skönhet i sig, andra påpekar till exempel att utan bin finns inget surr.  Nattklubbar och teatrar tävlar om utrymmet med affärsannonser och gatukonst, i en kakofoni av kreativitet som spiller över långt utanför de lagliga affischeringsplatserna, ut på husfasader, viadukter och trädstammar.

För inte så länge sedan var det en restaurang runt hörnet där jag bor som hade en våldsam uppgörelse mellan två rivaliserande gatugäng. Mer än 80 skott avlossades och resulterade tragiskt i 6 människors död. Så fort mordutredarna hade rivit ner avspärrningarna var fasaden fylld med detaljrika oljemålade motiv från filmen Scarface. För mig är detta ett mycket kraftfullare sätt att berätta vad som egentligen hände den kvällen än vad en nyhetsuppläsare på tv någonsin kan åstadkomma. -En spontan reaktion, precis i linje med stadens uttryck.

Flera gånger om året hålls stora publika evenemang, som mer eller mindre går ut på att invånarna skapar upplevelser tillsammans. En av dessa är den årliga lyktfestivalen i Trout Lake Park, som vanligtvis är vilken park som helst med hundar och picknickar, men som för en kväll i början av juli förvandlas till ett drömland. Precis som det låter är det en festival med hemmagjorda lyktor, ett arbete som påbörjas flera månader innan med diverse workshops runt om i östra Vancouver. När man ser resultatet blir man helt mållös, det är som taget ur en dröm man önskar att man hade varje natt. Lyktor som flyter i sjön, flyger i luften i form av alla möjliga växter och djur, eller är spridda på marken runtom alla människor som sitter på filtar och bara umgås. Inga elektriska ljus eller ljud är tillåtna här.  Det enda staden skickar hit är en brandbil. Lyktfestivalens magiska lugn är ett givet alternativ till fyrverkerifestivalen som går av stapeln samma helg i centrala stan och som mest beskrivs som ett fylleslag.

Den kanske mest kontroversiella av alla dessa spontana händelser går av stapeln den tjugonde april klockan tjugo minuter över fyra, varje år. Mer än 10 000 unga och gamla samlas i centrala Vancouver för att öppet sälja och konsumera cannabis i hundratals olika former. Det hela liknar en karneval med musik, färgglada kostymer och gigantiska papier-maché skulpturer som flyter runt bland folkmassorna.

Som svensk blir man minst sagt häpen over att polisen är här bara för att hålla koll på trafiken, detta på borgmästarens order. Nästa dag hör jag en radiointervju där borgmästaren påpekar att han inte tror att någon i Vancouver hade sett arresteringen av 10 000 deltagare som en rimlig åtgärd. Debatten går dock hett till dagarna efter. De aktiva deltagarna ser det som sin rättighet att fritt få konsumera cannabis, och genom att vara många med samma övertygelse så lyckas de köra över lagen, om än bara för en dag.

Jonas Stoces arbetar till vardags som grafiker och producerar en scen på Shambhala musikfestival. Han arbetar också med nordamerikansk indiankonst och samarbetar med konstnärer som Todd Baker och Richard Shorty.