Petra Dokken, Franska Rivieran, Europa.

-Bonjour!
-Bonjour madame, har ni wifi här?
-No, pas de bredband här i bergen.
-?

Jag känner mig dum. Lurad. Inget internet. Hurdå? Vi är ju i Europa, tjugo minuter från Nice hektiska flygplats och en av de mest kosmopolitiska och folktätaste område på den här kontinenten.

Perplex och frågande. Är min franska så dålig? Äh förresten varför pratar de inte engelska som alla andra, merde, det är ju ändå 2009.

Sen sitter jag där med min hembakade baguette, fylld av ost från en granngård sippandes vin från vingården bortanför granngården. Jaha.

 Fasighetspriserna här är bland de högsta i Europa. Stenkåken vi hyr kostar 12 miljoner att köpa. Visst är den en skribents våta dröm av utsikt och atmosfär, men det luktar mögel och toaletterna funkar sisådär. Längs den lilla kustremsan får man slå sig fram bland trafik och turister, yachter och ytligheter, under högsäsong. Lågsäsong är Cannes en småstad, och St Tropez ett fiskeläge. Bortanför den glitziga strandpromenaden som engelsmännen betalade för är Nice en hamnstad med stor invandring från Nordafrika. Och uppe i de söta bergsbyarna hittar du pensionerade fransmän och nordeuropéer. Jaha, igen.

Det var som någon sa, Brigitte Bardot kommer inte hit längre. Bäst-före-datum är passerat. En cirkus för de rika att visa upp sig på har det varit i årtionden, århundraden. Prinsar och Hollywoodfolk. Poeter och konstnärer. Kanske för ljuset, för naturen, för klimatet, för historien. För vinet. Ingen springer naken på stranden längre, inga tuttar så långt ögat når. Ingen Chagall, Picasso eller Matisse gör konsthistoria här. Istället letar lokalbefolkningen paniskt efter bostäder, och man börjar bygga i betong - och dödar med detta det som ändå är charmen. Att det medeltida finns här.

Smala gränder och solrynkiga hantverkare, vällagad husmanskost på små tavernor och en ärlig kaffe på brasseriet medan hundarna stojar under borden. Tourette-sur-Loupe, St Paul-de-Vence, Grasse... Turismen är välordnad och i byarna säljs lavendelhonung och parfymerade tvålar, handblåst glas och godis, smycken, mattor, sjalar, krukor, vin... Det är städat och fint. Fint. Tung kulturhistoria och utmärkta vandringsleder. Olivträd, fikonträd och vinrankor. 

Men ändå. Status quo.

Hippies trummar i natten medan den atletiska glidflygaren förbereder sig för att cirkla med örnar i morgontimmarna. Det är som dikten, och lite till. Ler längs stigen då varje krön visar sig än mer sagolikt, än mer prunkande, än mer doftande - som alla filmer som någonsin producerats i Provence eller på den Franska Rivieran. Floden rinner ner från alperna och jag kyler ner kroppen i tolvgradigt vatten, och tycker att det går alldeles utmärkt att vara kreativ i en stagnerad miljö. När den är så förbaskat vacker!

Petra Dokken är frilansskribent, vagabond och moderedaktör baserad i Göteborg. www.dokken.se