Pål Dobrin, La Paz

Det är med lätta steg man kliver av planet på flygplatsen El Alto i La Paz. Tankarna går till Neil Armstrong. En overklig känsla av distans från omgivningen; som en ostkupa över huvudet. Syrebristen på 4000m.ö.h kan nästan uppfattas som ett rus.

Vägen som slingrar sig ned mot staden La Paz är magisk. Dalgångens branta sidor är kantade av halvfärdiga hus på alla sidor. Ett kryphål i lagen har satt sin tydliga prägel på de mer ödmjuka boningarnas utseende. En skattesats gäller för färdiga byggnationer, och en annan mycket förmånligare gäller byggnationer under konstruktion. Ofärdiga hus och lokaler utan målarfärg är följaktligen normen här. 

Vi befinner oss på fronten i kriget mellan neo-liberalism och socialism. Bolivias president Evo Morales har nyss blivit återvald - och det är stort.  Han är landets första president från ursprungsbefolkningen. 

Oppositionen, eller los politiqueros, som man föraktfullt kallar den lilla grupp politiker som i åratal utåt sett kämpat om makten - samtidigt som man bakom kulisserna inbördes delat upp landets ofantliga tillgångar.

Bolivias politiska helomvändning har resulterat i konflikter med USA och - som en konsekvens av nordamerikansk maktpolitik - i indragna handelsförmåner. Extra kyligt blev det länderna emellan när Ambassadör Philip Goldberg anklagades för hemliga möten med separatistpolitiker och affärsmän från Santa Cruz och Beni, regionerna där oppositionen omgrupperat sig efter reträtten från La Paz och förlusten av makten. När Goldberg utvisats som persona non grata frös relationerna till is.

Alpaca har blivit allt mer populärt internationellt. Som ett första steg i drömmen om att starta upp en verkligt hållbar etiskt klädproduktion hamnade vi i Oruro. Staden, som ligger på lika hög höjd som el Alto och La Paz, är mest känd för sin traditionella karneval med färgglada dräkter och kostymer. 

Ett exempel på område som är desperat i behov av designsamarbeten är textilindustrin. Juan Carlos är mån om att upprätta samarbete, han har insett att det måste gå till på det sättet. Han kan inte marknaden utomlands, och han känner definitivt inte till kraven på design. Juan Carlos erfarenheter är imponerande, han har gjort ett par affärer med utlandet redan. Men att sälja konfektion som folk skall vilja köpa i väst, det är klurigare. Fördelen han sitter på är att han har kontakterna med de lokala producenterna i Oruro. Vad som saknas är kapital och design.

Roberto Savignano har på ett övertygande sätt beskrivit maffians nästintill totala kontroll av den latinamerikanska marknaden för designerkläder. Och samtidigt tvåhundrameter ifrån oss är det högtryck på marknaden för secondhand kläder. Ofta kläder från vad vi tror är altruistiska insamlingar, men som i sista ledet säljs med vinstsyfte som importerat gods till en billig peng. De låga priserna på begagnade kläder utgör ett stort hinder för utvecklingen av den nationella textilindustrin, och regeringen kämpar just nu med implementeringen av tullar på importvaror i allmänhet, och på konfektion i synnerhet.

På häxornas marknad trängs turister med cholitas kvinnor ur ursprungsbefolkningen i sina traditionella kläder och små runda hattar.

La Paz är en spännande stad, fusionen mellan indiankultur och västerländska influenser tar sig oväntade uttryck. 

Vi njuter av den traditionellt färggranna designen på tygerna från Anderna. Tyger som berättar delar av befolkningens historia, vars mönster har en djupare betydelse. Detta är något som flera yngre designers har försökt göra moderna varianter av. Här uppstår den spännande blandningen mellan kulturarv och kreativitet. Oro för nordamerikansk kulturhegemoni till följd av globaliseringen behöver man inte känna här. Det finns en stark stolthet över det traditionellt kulturella, och ännu mer så p.g.a. Den pågående konflikten med imperiet. 

Bland produkterna är det en som sticker ut ifrån mängden. Det är en blandning mellan en Disneyfigur och nationalsymbolen laman - tänk en spottande Janne Långben i exklusiv päls och inkatyg. 

Vi möter Juan Carlos på Plaza Sucre, inte långt ifrån San Pedrofängelset. När man nämner fängelset i Sverige förs tankarna omedelbart till Jonas Andersson, mer känd under namnet El choco. San Pedro - känt för turistrundturerna inne i fängelset mot betalning, sin höga kvalitet på kokain, och den totala anarki som råder bland de 1500 fångarna innanför väggarna. Historien om polisgaraget som fick flyttas för att en knarkbaron behövde mer utrymme för sin extravaganta lyxcell är talande.

Eftermiddagssolen smeker den öppna plazan. Vackra koloniala byggnader, ballonger, barn som leker, glasskiosker och flanerande Bolivianer. Idylliskt. En man puttandes en klotformad vagn fylld av majsdryck sprider en melodi lika välkänd där - som hemglass ljuva toner är här. Mannen är klädd i en sliten men stilig uniform. Han ser stolt ut. Barnen som jagar såpbubblor, ett nyförälskat par hånglar på en bänk- plazan är idag en plats full av liv. Man kan inte tro att det är samma plaza som under konfliktens värsta faser fullkomligt osade av misstänksamhet människor emellan. 

Undertecknad drabbades på ett tursamt sett av den politiska turbulensen. För två år sedan, när den nyfunna kärleken just kommit på besök bröt kaoset ut. Vad som senare visade sig vara del av en välplanerad strategi att avsätta den där indianen spelade oss rakt i händerna. Protester, upplopp och förstörelse av statliga institutioner (dagsarvode för ungdomar som spontant samlades i protest mot regeringen var 200 kr) ledde till en stängd flygplats. 10 planerade semesterdagar blev till 26.

För varje dag som hemresan sköts upp blev kärleken starkare - och Europa ett mer och mer självklart val för textilindustrin i Bolivia.

Pål Dobrin är social entrepenör.