6 000 kvinnor och ickebinära verksamma inom kommunikationsbranschen har samlats i en Facebookgrupp för att dela upplevelser av sexualiserande, marginaliserande, nedvärderande och utnyttjande av kvinnor i vår bransch. Över 200 vittnesmål kom in. 2126 har skrivit under uppropet #sistabriefen. Av de 6 000 gruppmedlemmarna fanns det över såklart en stor andel från Göteborg. Men göteborgskorna vågade, till stor del, inte dela sina berättelser.

Är vi från Göteborg mindre drabbade? Eller är vi bara lojala goa göteborgare som håller ihop i vått och torrt, en del av göteborgsandan? Kanske är det bara så enkelt att stockholmskorna är modigare.

För vi är många i branschen som vet att det inte är färre problem i Göteborg. Det vi vet är att staden är för liten för att dela sorgen och smärtan. Att bli utfrusen ur gemenskapen är värre än att förlora jobbet. Att förlora jobbet är inte ett alternativ, på en relativt liten arbetsmarknad. Tystnaden och tystnadskulturen blir då en härskarteknik för att tysta, och för att hindra förändringar och maktförskjutning. Det är nämligen i delandet som en normförskjutning kan ske. Vi måste få tala högt om det vi vet, det är jämlikhet och en mänsklig rättighet. Och där brott har skett ska ansvariga ställas till svars. Det är en arbetsrättslig fråga.

Jag har själv varit en del av den kultur som möjliggör marginalisering av kvinnor med en rå sexuell jargong och humor. Jag lärde mig tidigt att spela spelet utan att ta upp bollen med händerna och göra självmål. Att förlora den gemensamma humorn är det som skrämmer och oroar många. Humorn, gemenskapen och glädjen är grunden för kreativitet. Men hur roligt och kreativt är det när hälften inte skrattar eller vågar berätta om rena övergrepp?

Kulturen och kvinnosynen på branschens arbetsplatser och utbildningar påverkar inte bara oss som jobbar och studerar där, utan har påverkan på hela samhället. Här formas och vidhålls normer och värderingar. Här skapas morgondagens framtid. Har skapas berättelserna och bilderna av samhället. Vi vet att ett flertal av de som inte vågar tala högt om det som de upplevt är de unga kvinnorna, praktikanterna på byråerna och studenterna på våra konstnärliga utbildningar. De flyttar sen till Stockholm för att Göteborg är för litet. Om de olika kreativa näringarna i Göteborg ska attrahera unga människor så krävs det en förändring både hos beställarna och hos branschen i sig. Att förändra en föråldrad kultur och humor kommer snart att handla om branschöverlevnad.

I vårt upprop (jag är stolt över att mitt namn står med), i branschtidningen Resumé ger vi både branschen, branschföreträdare, skolor och beställare en #sistabriefen då det måste ske en ansvarsförflyttning och agerande hos makthavarna.

Jag är nu på en arbetsplats där jag får lov att vara den ”jobbiga kvinnan”, den som har mod att säga ifrån och som visar civilkurage. Jag är enhetschef för visuell kommunikation i Göteborgs Stad. Jämlikt Göteborg och social hållbarhet är de största målen för vår verksamhet.

För Göteborgs Stad är det en självklarhet att det inte ska ske diskriminering, förtryck, sexualiserande jargong, trakasserier och övergrepp. Staden ska också utifrån lagen kunna kräva kartläggning av risker inom mänskliga rättigheter, arbetsvillkor, miljö och antikorruption hos de vi samarbetar med och beställer ifrån.

Jag svarar på #sistabriefen att jag kommer att driva ett aktivt arbete med att skapa förutsättningar för upphandlingar där jämställdhetsarbete och social hållbarhet bedöms lika med övrigt hållbarhetsarbete.

Bara genom samordning, kunskap och riktlinjer kan vi åstadkomma en verklig förändring.

Nu finns det ingen återvändo. Våra barn kommer att skaka på huvudet och undra vad vi höll på med innan 2020.

Nu är det dags att tala, lyssna och förändra.

Göteborg for ever.

 

Sofia Wallner,
Enhetschef visuell kommunikation
GÖTEBORGS STAD