Petra Dokken, Kapstaden, Sydafrika.

Mitt boende är kanske inte vad man förväntar sig av ett typiskt volontärboende, utan det är ett bed and breakfast en bit från den kåkstad jag ska tjänstgöra i. Med en bit menar jag en hel värld därifrån. Steget från första till tredje världen har aldrig varit kortare, geografiskt mätt. Hos Alison Green och hennes man på Wildekrans Guesthouse bor jag på en ombyggd gård från 1800-talet i typisk holländsk arkitektur. Mot den vitputsade muren doftar fång av lavendel och rosor. Hittekatten Flowerpot vilar obekymrat på tröskeln och runtom reser sig bergen och naturen oskuldsfullt… Känslan av att vara i Provence eller möjligtvis på den engelska landsbygden stämmer bättre in på beskrivningen än den afrikanska kontinenten.

Volontärturism är inte ett nytt fenomen, utan har från Sverige varit ett stadigt inslag i framförallt många ungdomars sabbatsår sedan 80-talet. Idag finns det också en annan typ av resenärer, som inte är ungdomar och som har semestrat i tredje världen. Få kan resa i exempelvis södra Afrika och blunda för kåkstäderna man inte kan undgå att åtminstone flyga över. Eller negligera det faktum att hotellet ber dig att ta taxi hem efter mörkrets inbrott klockan fem på eftermiddagen då det är för farligt att annars gå på gatorna, eller vetskapen om att nästan en tredjedel av befolkningen har hiv eller aids. När man har rest och sett, dyker dessa frågor upp. Det är dessa resenärer som en annan typ av volontärturism plockar upp. Åk på din resa till tredje världen, bo bra, ät gott och ha semester. Men ägna en del av semestern, så lite som endast ett par dagar om du vill, åt frivilligt arbete.

Detta prövar jag på i Kapstaden, inte för att bekräfta min empati. Nej, istället för att stilla en nyfikenhet och vetgirighet. Redan vid ankomst till Kapstaden börjar mitt program och jag har under flygresan hunnit tänka flera gånger på om jag är redo för vad jag valt att möta.

Första stoppet är en aidsklinik i samhället Grabouw. Det är en gråregnig dag och det luktar sjukdom. I den lilla byggnaden får de döende mat och medicin, men kanske mest av allt någon att prata med. Att prata om hur familjen ska klara sig när han eller hon är borta, om de har pengar till mat. Om personen är redo att möta döden. Precis som mycket annan välgörenhet i Afrika är denna baserad på tro, kristen tro. Man pratar om gud och Jesus. Man sjunger gospels tillsammans och ber. Det blir exotiskt för mig, men jag lyssnar och observerar. Sjuksystrarna här är själva från samhället, de är fattiga och lågutbildade, och varje dag går de ut till patienterna till fots. Idag går jag med. Det går inte att köra särskilt långt på de leriga ”vägarna” mellan ”husen”. Husen i den delen av Grabouw som kallas för Iraq (det ser också helt sönderbombat ut) är sammanfogade av gamla brädor och bråte, utan fönster, utan vatten, utan el… Vatten kan man hämta i en pump och värme får man genom att elda ved. Fönster hade varit bra för ventilationens skull, för här har man också problem med tuberkulos. Men de som kallar skjulen sina hem vet att tjuven aldrig är långt borta, ett fönster är därför för riskabelt. Det lilla man har vill man behålla. Vi knackar på, men utan svar. Det ligger sopor och skräpar, hundar stryker omkring och tvätt hänger på tork. Går vidare och knackar på. En man är hemma. Vi undersöker att hans medicinask är fylld, frågar hur han har det, om han äter som han ska. Vädrar och skojar litegrann. Det är en tystlåten man som ser mager men annars frisk ut, hans två må hundar gläfser kärvänligt och ovanför hans enkla bädd i det mörka rummet står det att ”Jesus dömer ingen”. Sjuksyster Cindy frågar om han orkar ta sig till matutskänkningsstället med sina matkuponger. För utan mat kan man inte ta sin medicin. Han säger inte mycket men ler mot min kameralins.  

Klockan är runt två på eftermiddagen och det är dags för en av personalens egen systers soppkök. Evelyn äger inget och hennes systers sjuksköterskelön ligger på runt 1500 kronor på månad. Ändå köper hon råvaror och lagar stora grytor med mat, grönsaker och ris som doftar kryddigt. Barn köar med små plastlådor. Jag står där mitt i detta virrvarr och känner ingenting. Det är för overkligt. Försöker skratta och skoja med barnen, som måste ha mat i magen.  Överlevnad, långt ifrån heminredningshysteri, resebilagor och Svenska Hollywoodfruar. De 50 000 personer som bor i Grabouw kommer oftast från landet, de är bönder som ville söka lyckan i den stora staden och som vanligt uppskattas inte bondens kunskap i stadens djungel. De hamnar utanför, får ta de tunga dagjobben, får bygga skjul i utkanterna. Detta blir kåkstäderna. I kåkstäderna är hudfärgen svart och livet hårt. Visst finns där sång och dans, folktro och sammanhållning, men så länge fattigdom hotar överlevnad kan man inte romantisera om gemyt.

Efter några dagar är jag plötsligt bara vanlig, vit turist som åker till Godahoppsudden och promenerar uppe på Taffelberget med andra semesterfirare. Har möjlighet att dyka med vithaj för 1500 kronor och gå på vilken restaurang som helst. Läsa en meny som har trettio olika versioner av hamburgare från tonfisk till struts och rekommenderar dagens daquiridrink med färsk mango. Att pendla mellan den första och den tredje världen på detta vis, mellan ytterligheter, är både märkligt och intressant.

För det är nu de verkliga tankarna kommer, frågeställningarna djupnar och hoppet väcks. 

 Petra Dokken är frilansskribent, vagabond och moderedaktör baserad i Göteborg. Det är utifrån möten med människor hon återberättar skärvor av verkligheten. Människor hon möter på sina resor, resor till metropoler såväl som byhålor. www.dokken.se