En sommar när gatukonstfestivalerna tagit paus, inget Artscape Göteborg, No Limits Borås eller Hammarkullen Urban Art, kan det vara på sin plats med en kort historisk tillbakablick. Vad hände egentligen när gatukonsten till slut fick synas i stadsrummet? Vad fick ta plats och vad är det som fortfarande städas bort?

Ett sätt att försöka bekämpa en okontrollerbar företeelse är att ignorera den. Man osynliggör. Det gäller inte minst oönskade inslag i stadsbilden, som graffiti och gatukonst, som myndigheter under många år både bokstavligt och bildligt försökt radera ut ur vårt synfält. Fysiskt genom klottersanering, de mentala bilderna genom att stämpla allt som klotter och därmed undvika att ge gatukonsten några andra egenskaper eller kvaliteter. Därmed inte sagt att dess kraft dränerades eller någonsin stod i beroendeställning till något godkännande. (Hur ska man annars förklara att dåvarande justitieminister Anna-Greta Leijon redan 1987 föreslog för riksdagen att man skulle lagstifta om möjligheten att kroppsvisitera misstänkta graffitimålare efter sprayburkar på samma sätt som polisen hade tillstånd att söka efter vapen hos misstänkta våldsverkare. Tanken svindlar inför parallellen mellan en pistol och en burk sprayfärg, i synnerhet som allt i grund och botten bara handlade om pengar: saneringskostnaderna för Stockholms lokaltrafik hade ökat från 5 till 15 miljoner kronor i på tre år.)

Den kvalitet som samhället inte såg eller valde att ignorera stod istället graffitimålarna själva för. Om en målning fick tillräckligt mycket uppskattning var den ingen som målade över den – inte ens en tag – utan den behandlades med all den respekt en aktad kulturyttring förtjänade. Tarik och Circles Fascinate i Bromsten är bara ett exempel.

Under nittiotalet lanserades nolltoleransen av New York-borgmästaren, nuvarande Trump-rådgivaren, Rudy Giuliani. Policyn inte bara togs emot med öppna armar i Sverige, man accepterade utan vidare också doktrinen bakom: graffiti signalerade kriminalitet och en osäker miljö. Det ekonomiska incitamentet den här gången var större och lite mer komplext än ett par extra fakturor från klottersanerarna, nämligen besöksnäringen. Det var svårt att locka turister till en osäker stad och argumentet från New York svaldes av såväl Stockholm som Göteborg.

Nolltolerans härskade och dess strängaste skrivningar återfanns i Stockholm där man till och med förbjöd ”verksamheter som på något sätt kunde väcka intresse för” det man kallade klotter och skadegörelse. Göteborg hade valt en mjukare linje genom att döpa om det hela till nollvision men det hindrade inte dåvarande kulturchefen att neka tillstånd för Ollio att måla på en duk, inte en vägg, utanför Pusterviksteatern inför en Riksteaterföreställning 2008.

Men möjligen var det där nolltoleransens oljetanker började sin första kurskorrigering. En amerikansk statsvetare vid namn Richard Florida lanserade en teori om den kreativa klassen vars betydelse för politiker och befattningshavare fick större genomslag än Rudy Giulianis nolltolerans. Plötsligt var städer som Berlin, där gatukonsten flödade genom blandstaden, det nya svarta. Oheligt allierad med en tilltagande gentrifiering började besöksnäringsekonomin stegvis inta en motsatt hållning till gatukonst och några år senare förklarade borgarrådet Roger Mogert Stockholm stads nya filosofi: ”Muralkonsten ska locka besökare och turister från både Sverige och utlandet”. Lägg märke till ordvalet: muralkonsten. Den skjortan byttes snabbare än en kappa vänds in och ut.

2014 fick Malmö och Borås sina första gatukonstfestivaler: Artscape respektive No Limits. Året efter förklarade Stockholm Fascinate som byggnadsminne, Borås arrangerade No Limit 2015 och Ikea presenterade en Art Event-serie skapad av gatukonstnärer. Och efter det har det bara rullat på. Gatukonsten har plötsligt erkänts och försetts med en kvalitetsstämpel – åtminstone den del som curerats och målats upp på sanktionerade gavlar. Islossningen innebär nämligen varken att klottersanerarna gjorts arbetslösa eller att alla slags målade vägar som helhet betraktas utifrån något kvalitetsperspektiv. Fortfarande garanterar Göteborgs trafikkontor att ”klotter” ska vara sanerat inom 2-3 dygn, allt enligt den nollvision som fortfarande är i kraft.

Men vad är det egentligen för målningar som passerar över kvalitetsribban, vem avgör vad som är klotter och vad går vi miste om bland allt som raderas ut ur samtidshistorien? Vägen till helvetet är nu en gång kantad av goda föresatser och även om arrangörerna av Artscape och No Limits haft de allra bästa ambitioner så har de blivit dragplåster i besöksnäringsekonomin och en annan sorts plåster i socialt utsatta förorter. Man kan jämföra med den offentliga samtidskonsten som många gånger bär på hög konceptualitet, utmanar, ifrågasätter och lyckas undvika den instrumentalisering som den godkända gatukonsten hamnat i.

Och det är väl där problemet trots allt ligger. Gatukonsten har fått tillträde till det offentliga rummet, i alla fall en del av den och till en del av rummet, men om gatukonsten ska bli något annat än en gentrifierings- och eventbärare ska man då inte kunna kräva en annan sorts kvalitet än att bara vara dekorativ?

-

Olle Niklasson, kulturskribent och akustisk formgivare