Petra Dokken, Paris, Frankrike.

Mama says hello. Mama knows best.

Det första står på mitt nyckelkort, rum 302. Det andra på en karta som ligger vid iMacen på rummet.

Jag har landat i Paris tjugonde arrondissementet, åh nej tänker jag först, förbaskat långt utanför centrum. Men istället ska jag hitta ett nytt centrum. Kartan visar nämligen adresser till det typiska arbetarkvarterets sköna hak och vardagliga ställen. Amatörkonserter och ångkokta dumplings. Långt ifrån Eiffeltorn och bateaux mouches.

När du stiger in här försvinner utsidan. Tack vare en spretig harmoni kan man vila på Mama Shelter, tack vare genialisk ljussättning och tack vare alla små, små detaljer som går att upptäcka. Och så väldigt inte Paris på många sätt. Paris ska gärna vara lite klassiskt, lite sofistikerat, lite parisiskt. Men inte här.

Paris får ett nytt ansikte. En ny vinkel. Designer Philippe Starck som knappast behöver presenteras närmare, arkitekten Roland Castro känd för sin helhetssyn på urban arkitektur och filosofen tillika Paris-älskaren Cyril Aouizerate har tillsammans med Serge Trigano, Benjamin Trigano och Jeremie Trigano, också hänvisade till som Club Med-familjen (hotell med all inclusive) skapat ett hotell du inte sett maken till. Ingen room service, inga badtofflor, men allt det där vi vill ha. Avslappnad personal, öppenhet, smarthet… frihet, jämlikhet och både broder- och systerskap.

Mama Shelter ligger i Paris, i ett lugnt kvarter alldeles i närheten av Jim Morrisons gravplats.

Först en blick, sedan stannar jag och vill konfirmera vad min näthinna har uppfattat och skickat signaler till min hjärna om.  Hela butiken är fylld av kaktusar.

Små kaktusar. Vilken stad har en marknad för en så specialiserad butik undrar man. Paris blir tydligen svaret.

Den som strosat i Paris vet att stadsbilden i centrum är medeltida och i Marais i synnerhet, som är stadens äldsta kvarter och ligger i tredje och fjärde arrondissementet. Gatorna är små och smala, torg och mindre parker öppnar sig runt hörnen. Hus märkta med judiska symboler och väldoftande falafellrestauranger, färgstarka gaybarer med dans halva natten och små modebutiker har gett Marais en identitet. En identitet som nu har tagit en ny riktning.

Damen som driver Les Succulents Cactus strålar och står med jordiga fingrar i vädret. Jovisst har hon stamkunder som delar hennes intresse. Kaktusarna är tacksamma varelser att ha även om man glömmer av att vattna ibland. Folket på Marais gator synas hädanefter i sömmarna, är de kaktusmänniskor tro. I själva verket är det en blandning, en blandning av konstnärligt lagda typer och vad man kallar för karriärmänniskor. Samt en och annan turist, och nyinflyttad student som med karta och cigarett i händerna försöker förstå Paris.

Det finns mer än kaktusar att handla i Marais. Runt varje gatuhörn en ny konceptuellt, makalöst, trevligt inredd butik. Mode och design, konstgallerier och vintage, hundkläder och parfym.

Modevaruhusen ser läckrare ut än någonsin, priserna ser inte mer astronomiska än någon annanstans i Europa. Modekedjorna köper in sig på attraktiva adresser… men, här slutar det. För nej det är fortfarande små barer och tabacer, brasserier som alltid har serverat croque monsieur, quiche lorraine och crème brûlée (och alltid kommer att göra så) som dominerar – inte hamburgerkedjor och kioskkedjor med kända namn. Och det är franska modemärken man gillar. Franskt vin och franska skor går hem i huvudstaden.

Det individuella får finnas jämsides patriotismen. Får livsrum. Lika mycket som man får uttrycka sin åsikt över middagen, lika mycket som det alltid finns ett motstånd mot det rådande i det franska sinnet, lika mycket som fransyskan bär sina högklackade skor med sval pondus (till skillnad mot andra Medelhavsländer).

Över fransk frukost funderar jag på om det är Princess D på ett foto, jag kikar på alla köksattiraljer som hänger ovanför baren och försöker datera en tekopp, medan jag njuter av det stora tunga gemensamma solida träbordets handfasthet. Alla helgens intellektuella, djuplodande morgontidningars helgbilagor ligger som frodigt grönbete framför mig.

Paris frågar jag mig, har staden blivit trendigt designig eller är det en internationalisering som sker.

Men det är ingetdera. Och allt annat än en slump. C’est la vie.

Petra Dokken är frilansskribent, vagabond och moderedaktör baserad i Göteborg. Det är utifrån möten med människor hon återberättar skärvor av verkligheten. Människor hon möter på sina resor, resor till metropoler såväl som byhålor. www.dokken.se

Fotona är tagna av Gregory Bastien och publiceras under Creative Commons licens, du kan kolla på fler bilder av Gregory Bastien här.