Vi fångade Uddebo-konstnären Linnéa M. L. Larsson i farten under Galleri Thomassens vårutställning och passade på att kolla läget med henne.

Hej, vad gör du Linnéa?

Just nu förbereder jag en kort presentation till ett panelsamtal på Textilmuseet på onsdag. Och klipper ark av mönsterpapper att skicka till Sri Lanka till deltagare i Drömfabrikens brevkedja. Det har varit mycket tufft för dem under pandemin och breven har knappt kommit fram eller skickats därifrån. Ayomi Jayanthi som är människorättsrådgivare och jobbar med facket på fabrikerna i Katunayeke free trade zone skrev till mig igår att situationen är katastrofal. De har knappt gas, bensin eller ens mat ibland och de internationella modemärkena drar in sina beställningar.

Kan du inte berätta lite om bilden på dig ovan?

Det är ett digitalt kollage med bilder av mig som fotomodell i Istanbul 2004. Här sitter jag i ett modevaruhus. Reklambilderna inramas av en turkisk kompisbok för militärer som jag lät folk jag mötte skriva i.

Prissättning verkar viktigt och det kan jag förstå. Kan du inte berätta lite mer om hur du tänker?

I verket binds modeindustrin och krigsindustrin samman, olika sidor av vår preapokalyptiska civilisation som matas med objektifierade och obetalda kroppar. Det finns idag mer arbetskraftexploatering och ofri arbetskraft än någonsin tidigare.

Alla insatser bidrar lika mycket till samhället bara på olika sätt och borde värderas lika högt.
Priset är konceptuellt baserat på ett förslag om basinkomst (medborgarlön) på 13 000 sek/månad och jag försöker genom verket ta betalt för två månader som modell och en månad som konstnär som lett fram till ett Inkjet tryck på matt papper i en upplaga av tre. Jag har dragit av 300 dollar jag fick av en konstnär för en nakenfotografering, och jag har bakat in postproduktionskostnader samt skatt.

Det blir ändå för lite pengar i slutänden men det är ett sätt att starta diskussionen om den härskande ekonomiska modellen.

Hade det funnits basinkomst hade jag inte tagit nakenbilder för att kunna köpa en flygbiljett hem.

Pengar är konst i sig; symboliska objekt laddade med resurser, idéer och makt. Jag tror att jämställdhet i form av ekonomisk utjämning hade varit en utopisk lösning på våra dystopiska problem och en nyckel till att minska stress, konflikt och miljöförstöring. Men tyvärr har vi satt en hets efter vinstmaximering i rullning som inte går att stoppa utan kraftiga  internationella reformer och världen kommer alltså att braka samman under den fria marknad som tillåts härja fritt idag.

Jag förstår - lite mer utopi låter skönt! Men till något helt annat. Hur är stämningen i Uddebo nu inför sommaren – mycket på gång?

Mycket härligt händer! Jag kommer investera lite tid i gamla Konsum där jag och några kära kollegor har ateljéer och annat. Drömfabriken – det andra väveriet blir en konst- och hantverksfestival med tema växtfärgning. Årets upplaga görs i samarbete med en nybildad arbetsgrupp för hantverk i byn och det känns pepp! Det är många som är intresserade och duktiga på textil och andra hantverk här.

Hur ser dina planer ut framöver? 

Förutom att dra i trådarna inför Drömfabriken och göra en performance där jag syr klänningar på Konsum i Uddebo så påbörjar jag uppdraget att göra ett offentligt verk till Halmstad kommun. Det ställs ut på konsthallen i början av 2023. Jag ska arbeta i dialog med en av stadens kvinnliga historiska profiler i deras rykande färska projekt Kvinnokartan. Det ska bli spännande och jag börjar processen med research i sommar. Jo - jag ställer ut på VagueResearch studios i Majorna i juni - kom dit då!

Kul, då ses vi där och i Uddebo förstås. Tack för att du tog dig tid!