AMSAGA är ett produktionsbolag som består av regissören och manusförfattaren Alexander Toma och scenografen Amanda Aagard. Just nu är de aktuella med filmen BUDŌ som har utställning hos oss på ADA - Formcenter Väst i samband med deras filmpremiär under filmfestivalen i Göteborg.

Hej Alexander och Amanda, Vad gör ni?

Vi är frilansare som driver produktionsbolaget AMSAGA som vi har haft tillsammans i sju år. Vi träffades på Göteborgs konstskola och startade sedan AMSAGA. Just nu är vi aktiva med utställningen “The making of BUDŌ” som vi har på ADA- Formcenter Väst i samband med våran kortfilm “BUDŌ” som hade premiär på filmfestivalen i fredags.

Ni har båda studerat konst men hur kommer det sig att ni började arbeta med just film?

Vi har haft olika ingångar. Jag gick film på gymnasiet och visste redan tidigt att jag ville hålla på med det. Var nog en av få som visste vad jag ville pyssla med direkt. Efter gymnasiet pluggade jag på Sydney Film School. När jag kom hem fick jag anställning på ett produktionsbolag i ett år. Sedan dess har jag varvat anställning på olika produktionsbolag med att vara frilansare i åtta år nu, säger Alexander. 

Amandas resa var inte lika glasklar som Alexanders. 

Jag visste inte helt vad jag ville hålla på med, även om jag alltid varit kreativ. I min hemstad Umeå fanns det bara en skola som erbjöd estetiska kurser i gymnasiet. Jag gick i en jätteliten teaterklass som var ihopslagen med en jätteliten filmklass så har alltid umgåtts med filmare och filmintresserade. Jag höll länge på med teater och ville bli teaterkostymör så jag flyttade till Göteborg och gick på Tillskärarakademin. Det var inte förrän jag studerade på konstskolan som jag började jobba mer kreativt med kostym. Tanken var egentligen inte att resultatet skulle bli en film utan jag tänkte mest att jag skulle fota och göra en utställning av det, men sen pratade jag och Alexander om att göra en film av det och det var ju superkul! Så det var egentligen genom dig, Alex, som jag insåg att man kunde göra detta på heltid, säger Amanda

Vart hämtar ni er inspiration ifrån?

När det gäller scenografin till BUDŌ har det faktiskt varit Google maps och egna foton från Japan! Det är ett smidigt sätt att hitta referenser för, till exempel, ett japanskt fönster. Inspirationen till scenografin grundar sig även i ett intresse för nedgångna hus och fula byggnader där det finns mycket patinering. Ett av grundkoncepten till manuset var att det skulle vara lite oväntat, att publiken inte skulle veta vad som väntar runt nästa krön. Detta är något som film borde bli lite bättre på i allmänhet; att överraska sin publik. Sen kom inspirationen av just stop motion, där  man inte är begränsad av den fysiska världen. Detta gör att man kan ta ut svängarna i manusform. Om man vill att något ska flyga - då kan man göra det utan att det krävs 10 människor, gigantiska riggar och en stuntkoordinator. Så det är väl det… och ja, husen som byggdes såklart! 

Ni har ju och är aktiva inom all typ av film men detta är er första stop motion. Vad skulle ni säga har varit era största utmaningar men också vad som har varit era absoluta höjdpunkter?

Mmm.. tid! Det tar otroligt lång tid att animera, i allmänhet, och det tog väl mer än dubbelt så lång tid än vad vi hade planerat. Det var egentligen vår naivitet som gjorde att vi tog oss an projektet. Vi gick in i processen med samma tänk som när man gör en dramafilm. Till exempel lade vi ner mycket tid och kärlek på ljussättningen, som ofta brukar vara lite enklare inom stop motion i jämförelse med vanlig dramaproduktion. Vi har väldigt många olika kameravinklar, säkert över 120, vilket är mycket för en stop motion. Det blev ett väldigt filmiskt uttryck, men det tog lång tid. 

Och höjdpunkter?

Jag tyckte att animation var väldigt roligt utan att ha gjort det innan. Det är för att jag är en perfektionist i grunden. Det var ett väldigt pilligt och perfektionistiskt uttryck, man fick inte vara slarvig, så det var en väldigt positiv överraskning… och sen fick man ju belöning varje dag, eftersom det tog en heldag att ta en bild. Man kunde titta på den efteråt och få bekräftelse på att det blev fint, säger Alexander

Amanda funderar och skakar på huvudet

Ah nä, det tyckte inte jag! Jag tyckte postproduktionen var väldigt kul. Det var först när man började klippa och ljudsätta, till exempel när våran röstskådespelare Mayuko Lindström lade till ljud, som allting började komma till liv, säger Amanda

Kan ni ta oss lite igenom hur har er kreativa process sett ut från idé till färdigt projekt?

Det speciella med detta projekt var att man var tvungen att lista ut allt det kreativa innan man väl började spela in. Detta kommer man få se mycket på utställningen. Allting var tvunget att vara förutbestämt, vilket objektiv man behöver, hur ljussättningen och hur rörelsen ska vara. Detta gjorde att det blev väldigt mycket kreativitet i början för att sedan gå in i fem månader av animation. När man väl animerar så har man inte så många möjligheter att göra kreativa val utan då fokuserar man på animeringen. Det blev väldigt mycket animering under den perioden, vilket var en stor utmaning. Tillslut kände vi att vi bedrev någon form av animationsfabrik i fem månader, från åtta till åtta på kvällen, vilket fick oss att tänka: "Vad håller vi på med egentligen?”. Sen började den kreativa processen igen när vi gick över till postproduktionen.

Utan att spoila för mycket så är eran film gjord på japanska, hur kommer det sig?

Ah juste! Filmen utspelar sig i Japan så det föll sig ganska naturligt efter ett tag. Däremot hade vi en lång diskussion. Från början var det inte helt klart att den skulle vara på japanska, eftersom engelska är mer självklart och lättare för distribution. Samtidigt är det inte så lätt att göra en film på ett språk man inte behärskar till fullo, men där har vi haft japanska vänner som hjälpt oss! Det ska bli väldigt kul och att se vad japanerna tycker. Vad kommer de att tänka kring att västerlänningar från Skandinavien gör en film på deras språk och estetik? Vi älskar den japanska estetiken och hade väldigt gärna, om vi hade fått friheten, valt att få spela in saker i Japan.. men det är jättesvårt både ekonomiskt och så är det för nu fysiskt omöjligt. Så därför gjorde vi det ändå, fast på hemmaplan. Japan på hemmaplan! 

Om vi expanderar och blickar över livet som kreatör, vad anser ni är de största utmaningar som ni står inför? Och finns det något som ni önskar kunde förbättras? 

Om man dedikerar sitt liv åt att vara kreativ får andra saker i livet vänta. Framförallt måste man ha ekonomisk uthållighet för att rida igenom svåra tider och stå fast vid att fortsätta. Ibland ligger man vaken på kvällarna och tänker: “hade det inte varit gött med ett nio till fem jobb där man kan spara pengar till pensionen, ta lån och köpa ett hus?”. Sen väljer man ändå bort ett mer normalt liv då vi älskar den frihet vi får genom frilans. Vi har hittat en fin balans där vi valt att jobba i reklambranschen och inte i spelfilmsbranschen, just för att det är bättre betalt och har kortare produktionstider, vilket ger möjligheten till sådana här projekt. En annan utmaning i projekt är att man är väldigt beroende av att kunna få stöd, och bara det är ju en helt egen process. Att ansöka pengar, att försvara sitt projekt men även att sitta och vara revisor… Det är en utmaning att balansera alla olika hattar. Och så hoppas man på att ens film passar in i den svenska kulturpolitiken samt att finansiärerna tycker om det man gör. Detta är en pågående diskussion vi har med våra kollegor. Filmbranschen är skyldiga att ha en bredd där så många som möjligt ska tycka om det som visas men ibland är det vissa ämnen som prioriteras. Det ser olika ut från år till år. Nu är temat AI och dem som gillar AI har jättetur nu. Men om man vill göra en film om utdaterade ämnen får man det svårare, tills tiderna förändras och det blir något helt annat ämne som får mycket uppmärksamhet. 

Om vi kollar på vad som man önskar kunde förbättras?

Billigare lokaler, det är alltid något som är brist på! Kreatörer behöver en yta som man inte behöver vara så rädd om, som man kan smutsa ned. Det känns som det försvinner mer och mer. Även mer pengar till film för att kunna utveckla sina idéer. Det finns väldigt mycket stöd för den som är under trettio men vad händer när man har fyllt trettio? Då ska man fightas med stora produktionsbolag. Det blir ett stort hopp där emellan. Förr behövde man väldigt mycket pengar för att göra en långfilm. Detta skulle kunna vara möjligt idag på typ 1 miljon! I Sverige brukar väl en långfilm kosta runt tjugo-trettio miljoner. Tänk vad många fina debuterade långfilmer vi hade kunnat få för de pengarna av unga och drivna filmskapare. Vi vill gärna se fler stöd på mellanstora summor som ger folk en chans att kunna producera sin första långfilm, innan man är redo att söka de större stöden.

Sist men inte minst, vad har ni för tips till dem som vill börja göra stop motion? 

Hmm.. Youtube är bra! Det finns mycket resurser online och en fin community internationellt. Det är bara att höra av sig till kreatörer och fråga frågor! Alla är väldigt snälla och delar gärna med sig. Stop motion är extremt smal nisch. När vi sa att vi skulle göra stop motion fick vi alla kontakter i hela Göteborg, och de får ju plats på en hand. De blev jätteglada, dels för att någon ville göra stop motion och dels för att vi var unga, eftersom de flesta är gamla rävar och gjort stop motion på 80-90 talet. Det som är roligt med stop motion är att det har funnits länge och grunden är densamma, man behöver inte ha världens finaste utrustning!

Det ska bli jättespännande att följa er resa! Tack för intervjun och lycka till med filmen och utställningen! 

Länk till vernissage: The making of BUDŌ