Stina Andersson är inredningsarkitekt och designer. Just nu är hon aktuell med utställningen "På denna bit jord har vi byggt vår stad” där hon skapat föremål med lera från byggprojektet Västlänken. Självklart träffade ADA henne för att samtala om tankar kring material, utmaningar i återbruk och framtida drömmar!

Hej, vad gör du Stina?

Hej! Jag är designer och har just nu gjort en utställning där jag satt skalor i relation till varandra. Jag är väldigt intresserad av material. Allt ifrån var de kommer ifrån, vad vi använder dem till, hur vi bygger och hela vägen till vad vi tar oss rätten till som människor att påverka i vår omgivning. Den här utställningen handlar om alla dem tankarna. Det jag har gjort i det här fallet är att använda lera från Västlänken och skapa bruksföremål som vi kan hålla i handen.

Hur kommer det sig att du började arbeta med lera från byggprojekt Västlänken?

Jag kommer från ett desginhåll med tankar om material och vad vi kan göra med det. Jag förstod att det fraktades bort väldigt mycket lera i det här bygget som ansågs vara i vägen, och som blev över. Men med lera gör man ju bruksföremål. Kan man inte använda den här lera till det? Och det gick!

Vad vill du förmedla med ditt projekt?

I Göteborg pågår gigantiska infrastrukturprojekt där man spränger, gräver, bygger och tycker att saker är i vägen och måste förändras. Det är så stort och svårt att greppa som individ. Vi tar till oss förståelse på så många olika sätt. Att läsa är en sak men att känna något med kroppen är något annat. Det blir grundat i en. Det är lite det jag vill åt, att hitta den känslan och framkalla något som får oss att fundera lite. Skala av de här stora infrastrukturprojekten ned till något man kan hålla i handen.

Vilka utmaningar har du stött på genom processen från idé till färdigt resultat?

Ja, det är såklart många. Jag hade turen att få tag på lera, vilket inte var så lätt. Jag snirklade väg genom Göteborgs stad och med ett byggnationsprojekt vilket gjorde att jag fick tag på några hinkar. Efter det fick jag kontakt med en tekniker i keramikverkstaden på HDK som hjälpte mig förstå hur jag kunde göra innehållet i hinkarna till en formbar lera att göra objekt med. Det var även inte så lätt att hitta en ugn att bränna i, eftersom det är naturlera som inte är processat på något sätt. Man kan därmed inte säga vad som kommer hända vid bränning.. Återigen hade jag tur. Utav bara slumpen hittade jag en person som hade en ugn. Men det var så: “Om inte det här löser sig med denna ugn så kommer det inte att gå.”

Vad har du lärt dig?

Förståelse för kontakt. I den här processen har jag vid tillfällen kontaktat vilt främmande människor och förklarat mina ganska filosofiska idéer. Jag tänkte att det inte är så många som skulle köpa dem, men i princip alla har gjort det! Det som jag har trott varit lite udda,konstiga tankar har mötts av: JA! Jag är helt med, och köper allt du säger! Det har jag varit förvånad över, vilket bara stärkt min tanke om att man aldrig är ensam om en idé. Våga köra och räkna med att man ska hitta likasinnade. Samma tankar finns hos andra, fast olika infallsvinklar.

Vad har varit utmaningen med att använda just leran från Västlänken? Och varför

används den inte mer?

Jag kom som sagt in i detta som designer och inte som en erfaren keramiker. Jag skulle säga att det har varit en fördel för då finns det inte så mycket att jämföra med. Leran kan variera och den krymper väldigt mycket när man bränner den. Vissa föremål har kommit ut med fläckar på sig som ingen vet vad det är. Just den lera jag har fått tag på är förorenad enligt testrapporten, inte höga värden men den är inte helt ren. Vissa föroreningar finns naturligt och andra är skapade av människan. Jag rådfrågade en kunnig som läste av alla mätvärdena vilket konstaterades att barn kanske inte ska leka med den men att det inte var någon fara i övrigt. Varför den inte används mer idag tror jag beror på att vi har skapat arbetsflöden och strukturer kring hur man går tillväga vid stora infrastrukturprojekt med upparbetade arbetsrutiner. Jag tänker att det är som en fabrik. Att det är strömlinjeformade, upparbetade och effektiva arbetsprocesser där alla vet hur man ska göra. När alla steg är inarbetade och någon kommer och säger “kan vi göra såhär istället” så är det inte bara att göra. Det blir en stor grej. Idag finns det förståelse för att prata mer om hållbarhet i alla processer och med det finns även en mental tanke och ett intresse att tänka om i nya flöden.

Om du fick drömma, vad hade du velat arbeta med härnäst?

Att fortsätta berätta, tänka och utforska frågeställningarna kring vad vi skapar och hur. Jag hoppas att denna utställning ger ringar på vattnet. Att den i sig kan få visas på fler ställen men också att det kan leda till nya projekt och samarbeten. Gärna med samma frågeställning om material, hur vi skapar och bygger sedan hur det utvecklas vidare och hittar nya uttryck för att berätta och väcka tankar och känslor.

Tack Stina för intervjun! Lycka till i framtiden!

* Utställning "På denna bit jord har vi byggt vår stad" går att se på ADA - Formcenter Väst mellan 11 -21 april

Öppettider:

Tisdag - Fredag: 11.00-18.00

Lördag - Söndag: 11.00-16.00

Plats: ADA - Formcenter Väst

Adress: Masthamnsgatan 3, 413 27 Göteborg

Hållplats: Järntorget

Vill du se mer av Stina Andersson?

Spana in hennes konto på Instagram: stinaia_design