Emma Andrea, Bogotá

Om jag med ett enda ord skulle beskriva Colombias huvudstad Bogotá, så skulle det vara – energi. Då syftar jag inte på den energi som krävs för att springa ett maratonlopp i den syrefattiga luften 2 600 meter över havet, utan på tankeverksamhet och motivation. Jag brukar vanligtvis vara en idéspruta, men här slår det över i en slags explosion av kreativitet och nya ideer. När man pratar med andra människor har de också multipla kreativa produktioner bakom sig, framför sig och, kanske framför allt, inuti sig.

När jag vandrar upp i de fuktiga och mystiskt djungelbeklädda bergen som Bogota ligger intill känner jag hur den kraft som under miljontals år pressat samman bergskedjan Anderna genomsyrar hela kroppen. Det är obeskrivligt, jag får så mycket energi och blir så exalterad av denna bergskraft och allt syre från djungeln att jag nästan åker på en ångestattack. Kanske denna energi förklarar den intensivitet som präglar människor här i Bogota?

Jag kom hit första gången 2007 för att hälsa på en god vän som jag studerat tillsammans med i Paris. När jag nu återvänder fyra år senare känner jag av stora förändringar. Fler amerikaner och européer nu - första gången jag var här tror jag de enda utländska turister som jag träffade på var två orädda israeler. Colombia var inte en destination många vågade åka till och många colombianer flydde landet under slutet av 90- och början på 00-talet. Colombianerna har levt under mycket stress och hot om våld vilket jag tror har påverkat deras sensibilitet och vilja att uttrycka sig genom alla medel. Själv känner jag hur alla dessa rädslor för att bli till exempel rånad får mig att snabbt utveckla nya sensorer och små backspeglar som fälls ut samtidigt som mitt spektrum av känslor förändras, framför allt av nervositet och oro.

I Bogota tvingas man 100 procent i nuet och uppskatta varje dag. Den som kommer hit som turist och bor på hotell - och inte har  colombianska vänner som oavbrutet mular en med horribla historier – upplever det kanske som vilken farlig storstad som helst. Turisten kanske upplever det ungefär så bekymmersfritt som mina första dagar var, innan en av mina nära vänner blev rånad i sin säng klockan tre på morgonen. Då förstärks den obehagliga vetskapen om hur mycket taggtråd som än löper runt huset och hur många reglar man än lägger på dörren ändå aldrig är helt säker. Plötsligt är det svårt att urskilja om man håller tjuvarna borta eller om man själv är fängslad.

Men även många positiva saker händer och just nu råder en kreativ boom i Bogota. Det har poppat upp caféer, restauranger, klubbar och små lokala designbutiker. Det är också många unga som återvänt med nya kunskaper efter att ha studerat och levt utomlands och de uttrycker ofta en känsla av att det finns ett stort tomrum att fylla här. Medellin har alltid varit arkitekturens och designens stad, Cali är dansens och Bogota har alltid varit känd som den mer konservativa staden. Här finns nu ett stort behov av att uttrycka sig, och mycket händer. Stadens infrastruktur håller på att ändras, det byggs på många håll och den hittills vansinniga trafiksituationen förbättras i takt med att det nya kollektivtrafikprojektet TransMilenios busstrafik utvecklas. Dessförinnan fanns det enbart små minibussalternativ på sina ställen och taxibilar. Brottslighet och antalet kidnappningar har sjunkit avsevärt och landet har en ny president. Det finns dessutom ett enormt internationellt intresse av att investera i Colombia.

Vad som händer i en stad med så många och stora reformer är att invånarna också måste komma i fas med sin nya identitet.

Här finns många kreativa kollektiv och folk är otroligt hjälpsamma, det känns som att mycket sker för uttryckandets egen skull. Den yngre generationen är väldigt miljömedveten och tycker att hållbarhet och produktionsförhållanden är enormt viktiga frågor.

Lekfullheten frodas - på min favoritrestaurang V de Verdes uteservering har man till exempel byggt in små rabatter i bordens mitt där de har planterat färska örter, så om man vill ha lite extra basilika eller timjan så är det bara att ta för sig. Ett annat exempel är företaget La Celula Madre (Moderscellen), startat av en ung kvinna som ville anpassa sin produktion efter de kvinnliga arbetarna med små barn, i stället för att lämna barnen hemma och gå till ett jobb i en stor fabrik kan de ta med de små barnen till ett barnvänligt ställe där de tillverkar mjukisdjur, som

alla har fickor på magen med sina barn i och andra föremål som tex valarna också har andra fiskar och stjöstrjärnor. En produkt framtagen för att passa arbetsförhållandena.

Jag är väldigt nära att prova på lyckan och flytta till Bogota för en längre tid. Det finns både jobb och möjligheter för någon inom det kreativa fältet och det lockade mig att vara med och bygga upp något här. Men när jag väl landar i min “säkra” hemstad New York och kan andas ut och slappna av lite inser jag att pulsen på Manhattan räcker gott och väl för mig!

Emma Andrea är konstnär och fotograf, reser kors och tvärs i sökandet efter något som hon inte riktigt kan sätta fingret på.