Henrik Wallgren, Europa

Jag har varit ute och luffat i Europa ett par veckor.
Det var väldigt kallt. Våren hittade jag först i Toscana.

Under resans gång hade jag tid att fundera på hur alltihop hänger ihop. Hur Västkusten liksom plattas ut och övergår i mylliga Skåne som plötsligt bara tar slut och sen efter massa iskallt bräckt vatten kommer den stora bruna yllefilten Tyskland med sin gyllene mässingsknapp Berlin på mitten och sen nere i Alperna börjar det torna upp sig som en riktig prakterektion och så är man plötsligt nere i Italiens underbara underliv.

Allt sitter ihop. Som på en kropp liksom. Och ändå är saker och ting så häpnadsväckande annorlunda. Gränser och länder är ju bara konstruktioner men språk finns ju och folksjälar und donnerwetter, hur otroligt olikt folk kan hälsa och bete sig mot varandra på bara tiotals mils avstånd.

Det här är ju dagiskunskap, men det blir så påtagligt när man tar sig fram till fots och på cykel och med sin medelålders tumme i vädret.

Och jag hade ju även tid att tänka mycket på Europeiska Unionen och alla sådana där färgglada intetsägande broschyrer som trycks upp om allt möjligt och all denna information som vi svenskar verkligen försöker trycka i oss men som greker och italienare i bästa fall tänder i brasan med och ändå lyckas krana ut stöd för alla möjliga och omöjliga projekt och satsningar medan det mesta som borde flyta åt vårt håll fryser till is.

Och sen började jag tänka på att om någon skulle frågat mig, - Vad är Europa? innan jag gick ut på den här promenaden, skulle det första som dök upp i huvudet vara en skrynklig bilkarta med massa gränser och vägar och såna där små gröna flaggor där bensinmackar ligger utkastade som i ett monopolspel.

Men nu vet jag att det verkliga Europa är människorna man råkar känna i Köln, Rotterdam, Maschellie och Prag. Europa är ett nätverk helt enkelt. Och så massa sumpmark och floder och berg och industriområden och stormarknader och tulpanodlingar också så klart.

Men framförallt är Europa summan av de människor vi känner där.

Det är därför inga kartor fungerar. Europa kan vara hur litet och hur stort som helst. En liten avkrok kan vara jättestor för det är just där du har din mammas släkt. I bästa fall…

För när jag verkligen tänkte efter så kom jag på hur förfäligt få jag kände innan jag gav mig ut på luffen. Hur torftigt mitt Europa var.

Nu känner jag i alla fall några till som jag kan ringa om jag råkar hamna i Utrecht eller Bologna igen och jag hoppas de ringer mig så vi kan åka Göteborgshjulet om de kommer hit.

Så här i efterhand tänker jag på att det verkar finnas så oroligt mycket av nästan allting ganska nära inpå det här lilla avlånga land vi kallar Sverige.

Har man lust att tränga ända in i myrstacken och se hur djupt kaninhålet verkligen är räcker inga EU broschyrer i hela världen.

Det är känningar som gäller. Använd Ansiktsboken till nåt vettigt. Spåra upp den gamla flörten i Lyon och fråga om du kan krascha på soffan i helgen.

Ut och luffa helt enkelt.

Henrik Wallgren är allkonstnär, skribent och f.d projektledare för Bygget.