Du tillträder tjänsten som ny museichef på Röhsska museet i Gbg den första juli. I januari fick vi veta att du fått tjänsten. Hur har du använt våren? Har du förberett dig på något sätt?
 - Jag har haft enskilda samtal med mina blivande kollegor, totalt 35 personer, och har insett att situationen ej är helt enkel. Man måste ha en personal som tycker om att gå till jobbet och det är min roll att se till att det blir så. Där finns mycket att göra. Jag har också haft dagliga samtal med Jonas Andersson som varit till förordnad chef sen i januari och det har varit mycket bra för att kunna sätta mig in i verksamheten.

Och du har redan stuvat om i utställningsprogrammet?
- Ja, eftersom gården, på grund av översvämning i vinter, inte gick att använda till odlingar, som det var tänkt, måste vi avstyra en planerad sommarutställning Kryddor från Rosengård. Nu är den placerad på Botaniska, där den ju egentligen passar bättre, och vi kan visa en utställning om Charles Schneider och franskt Art Deco glas som tidigare visats i Glass Factory Boda. Utställningen är intressant för den kan kopplas till Röhsskas egna samlingar av både franskt jugendglas och glas från Orrefors, som ju också slog igenom på världsutställningen i Paris 1925. Där det franska glaset är färgstarkt och mer lättillgängligt, är det svenska klart och utsökt graverat.

Hur kommer besökaren att märka att museet fått ny chef?
- Min företrädare och jag är väldigt olika. Han fick ett tydligt uppdrag och koncentrerade sig på det; att bredda publiken och öppna upp för nya målgrupper. Men mycket annat har fått stå tillbaka. Jag vill höja blicken och är mer intresserad av att gå tillbaka till museets ursprungstankar. Och att kunna spegla samlingarna på olika sätt.

Vad ser du som din viktigaste uppgift?
– Att återupprätta stoltheten. Det har varit för mycket negativa skriverier runt museet de senaste åren. Det allmänmänskliga är viktigt. Jag tror på de humanistiska värdena. Alla måste bli respekterade för vad de är och vad de kan. Sedan är byggnaden väldigt nedgången. Det har läckt in från gården och biblioteket ligger nedpackat. Det har saknats bibliotekarie de senaste åren, det måste finnas. Och vi måste skapa en levande forskarmiljö, öppna upp och göra tillgängligt, både bibliotek och samlingarna på ett annat sätt. Jag är väldigt intresserad av samarbeten, både med andra museer och med akademin, det finns ju en enastående konstnärlig fakultet här i stan. Sedan tycker jag att museet måste synas på andra platser, fortsätta den uppsökande verksamhet som redan finns.

Museets förre chef, Ted Hesselbom, förstärkte museets roll som modemuseum, är det en linje som du kommer att fortsätta på?
- Jag måste först försöka förstå hur mycket modemuseum vi är. Det går inte bara att säga sådär från en dag till en annan. Kan vi verkligen kalla oss modemuseum? I så fall är jag mer intresserad av analysen av modets system, försöka förklara och kommentera vad vi alla är drabbade av på olika sätt. Se bakom plagget.

Vad ser du som din specialitet?
-  Helheten är nog mer mitt ämne. Allt från våra japanska träsnitt till det samtida konsthantverket och designen. Jag tror min styrka ligger i att jag egentligen inte är ämnesexpert på något och behöver mina kollegors kunskaper, men tillräckligt nyfiken på omvärlden och tiden för att se nya kopplingar. Jag är intresserad av att skapa visuella rebusar. Sätta spotlight på delar av museets samlingar genom att visa utställningar som kan kopplas till dem. Jag tror på att verka på olika nivåer och djup. Som besökare ska man kunna komma och bara titta. Vill man ha lite mer, ska man få det och vill man ha alltihop, ska också det finnas. Man skall aldrig behöva känna sig dum när man kommer till Röhsska.

Vilken är din önskeutställning?
-  Närmaste stora utställning blir årets Söderbergspristagare, den isländske grafiske formgivaren Hjalti Karlsson, som öppnar i november. Parallellt med den gör vi en minnesutställning över HC Ericson, en legendarisk konstnär och grafisk formgivare som gick bort i december. Jag har bett hans barn, som alla är konstnärer och formgivare, att göra ett urval. Just nu pågår också ett intressant forskningsprojekt om Thorild Wulffs inköpsresor i Asien i början av 1900-talet som ligger till grund för en central del av museets samlingar. Det hoppas jag kan resultera i en bok och en spännande utställning framöver. I framtiden har vi idéer om en stor bokutställning. Museet har en fin antik boksamling som aldrig visats. En utställning om bokens form, innehåll och grafik. Men även om texten, det litterära, från artists books till läsplatta, där även forskningen kan inbegripas. Det vore roligt att göra i en stad som har så fin bokmässa. Sedan saknar jag ett projektrum, där man kan göra snabbare nedslag och kommentarer, det hoppas jag kunna återinföra. Och förstås ett rejält utrymme för pedagogiken.

Du har nyss fyllt 65 år och i färd med att avsluta ett framgångsrikt ledarskap för Beckmans designhögskola i Stockholm. Vad är det som lockar dig till Göteborg, när du skulle kunna luta dig tillbaka och njuta av pensioneringen?
- Jag blir så glad när jag tänker på allt som kan göras och kan inte tänka mig något roligare. Jag tillhör en generation som ägnat större delen av livet åt att jobba. Vi blir totalt handfallna när vi plötsligt står där och har fyllt 65, enda utvägen är att fortsätta arbeta … Sedan blir jag väldigt uppiggad av att kulturen har en så tydlig röst i Göteborg som känns radikalare och kraftfullare än den i Stockholm. Göteborg är en stad där förmögna människor inte bygger hallar över sig själva utan verkar genom fonder och stiftelser etcetera. Det tilltalar mig.

 Hur länge stannar du på Röhsska?
- Ja, två år hinner jag ju inte uträtta något på … men eftersom jag har fyllt 65 så kan jag inte bli tills vidare anställd som är det vanliga. Efter 67 kan förordnandet förlängas med ett år i taget – om jag sköter mig! Jag måste ju hinna uträtta något, så jag fortsätter gärna ett tag, om man uppskattar mig och jag får vara frisk.