Jag kallar mig formgivare och fotograf, även om jag skulle önska att jag hade mer fog att säga att jag är konstnär, eller hemmafru. Rent krasst är jag en allt-i-allo vaktmästare. Men kanske borde jag säga att jag är "visuell kommunikatör", eftersom det mesta jag sysslar med handlar om bild eller yta på det ena eller andra sättet.

Det där med att syssla med något som känns meningsfullt och stimulerande, och dessutom få betalt för det. Tja, det finns många tips-och-tricks listor där ute på hur man blir "framgångsrik" genom att till exempel existera i olika nätsammanhang. Kanske läser jag dom en dag. Eller så låter jag bli. Mina strategier har alltid baserats på känsla, mer än förnuft. Vilket innebär att det är knepigt att redogöra för dom när jag får frågan, hur gör man, hur har du gjort? För det mesta har jag arbetat utan plan och faktiskt mål, men med en nödvändighet som känns större än allt annat.

 

1975
Jag heter Elisabeth och är 5 år. Jag precis börjat på lekis i Norrsätra i Sandviken där jag bor, och har på mig en polotröja som kliar. Jag är alldeles för blyg för att leka med de andra barnen, så jag sitter mest i ett hörn och pillar med block och pennor.

1986
Trots att jag fortfarande lider av rätt svår blygsel, startar jag ett tv-program på lokaltv hemma i Sandviken tillsammans med en kompis. Programmet döper vi till "Rullen" gravt inspirerad av Sveriges Televisons "Bullen". Vi ger oss ut på stan och intervjuar folk under olika teman. Men mest tycker vi om att synas i bild själva. Vi sminkar oss i timmar och spelar in musikvideos där vi mimar till Lili och Sussi. Fruktansvärt nog klämmer vi in dessa videos mellan intervjuinslagen i Rullen. Hybrisaktigt skickar vi sedan in en rulle till SVT som söker programledare till ett nytt tv-program som ska heta Disneyklubben. Förvånande nog får vi komma på provinspelning till Stockholm. Jag är så nervös att jag skakar, och min kompis är inte mycket sturskare. Vi får inte jobbet, det går istället till Eva Röse och Alice Bah.

1989
Jag kommer som enda tjej in på en tv-utbildning i Gamleby tack vare arbetsprover och trots en arbetsförmedlare med allmänt tråkig attityd och pekpinnar om att man måste ha pluggat matte för att kunna bli fotograf. Jag är fortfarande blyg, men bestämd. Det här vill jag ju. Efter utbildningen får jag ett uppdrag av Göteborgs Posten och löfte om anställning på ett tv-bolag i Jonsered, så det är lika bra att flytta till Göteborg.

1992
Sitter på golvet min andrahandslägenhet och bläddrar i glassiga magasin. Drömmer inte bara om innehållet på sidorna: kläderna, prylarna och interiörerna. Utan förförs och dröjer mig kvar vid vissa bilder mer än andra, av orsaker jag satt i system att försöka utröna. Jag plockar lappar med prenumerationserbjudanden från tidningar i affären. Beställer, säger upp, snor en ny lapp och påbörjar ännu en prenumeration, om och om igen. Jag knarkar, och kan inte få nog.

(Föga anar jag då, att jag 15 år senare dagligen kommer att scrolla igenom floder av bilder bara genom att vifta lite med min ena tumme. Att jag med några få klick kommer att kunna samla, kategorisera och dela med mig av bilder i form av digitala anslagstavlor, plattformar och diverse tekniska enheter. Och att jag dessutom kommer att få exklusiva magasin och spännande böcker tillskickad mig, gratis på posten från avsändare med förhoppningar om att just jag ska bläddra och förföras av dem. Hade någon påstått något liknande då, hade jag skrattat högt.)

1997
Så fort scenen är färdig sätter jag mig ner på tryckluftsstativet och plockar fram papper och penna ur bakfickan. Rastlöst skriver jag lappar med betraktelser, frågor och påståenden som jag skickar över till de andra kameramännen i försök att hålla någon slags konversation, även om det är meningen att vi inte ska prata. Tyst i studion gäller. När jag blir påkommen och åthutad likt en skolflicka börjar jag att teckna istället. Det där håller jag på med i flera år. Någon slänger ur sig: -du borde söka till HDK (Högskolan för Design och Konsthantverk).

2003
Vad är grejen, var är funktionen, var finns nyttan? Jag pluggar design på HDK, och frågorna gör mig förvirrad och osäker. Nej, den här kanske inte går att sitta, vända och vrida på för att hitta ett dolt handtag att hänga upp på väggen och förvandla till hylla. Men visst är den härligt skev? Jo, och så har den ju väldigt fina prickar som får mig att tänka på mormor där hon står lyckligt kvittrande i köket, i sin nyinköpta kjol och frågar mig om jag tycker att hon har blivit tjock. Det är väl en bra nytta?

2007
Jag snubblar in på illustratören Camilla Engmans blogg och fattar hur en blogg kan se ut. Jag blir hänförd och startar kort därefter min egen blogg som jag döper avigt till Fine Little Day. Efter ungefär ett halvår dimper det ner ett mail i boxen. "Grattis", står det (fast på engelska). "Din blogg har blivit utsedd till en av världens mest inspirerande bloggar. Med vänlig hälsning, team of Martha Stewart, New York". Spam tänker jag, och deletar. En kollega ringer: - Wow grattis säger hon, Martha Stewart och allt! -Vem sjutton är Martha Stewart? säger jag.

 

2009
Jag vaknar på morgonen och blir jag glad när jag inser att jag inte behöver gå till jobbet. Sen går jag till jobbet i alla fall, eller rättare sagt jag är alltid på jobbet. Faktum är att jobbet och jag är i symbios, jobbet har räddat mitt liv känner jag ibland. Det var tur för mig, att jag hittade "sociala medier". För sedan några år tillbaka försörjer jag mig på de där kjolprickarna jag nämnde ungefär. Och på att ägna mig åt något som jag till en början gjorde lite med vänsterhanden, men som fick ta allt större plats när jag insåg att det fanns fler än jag som var intresserad av den bildvärld jag presenterade på bloggen jag startat, i försök att omfamna nån slags lust och kreativitet.

De senaste åren har jag genom en onlinenärvaro, fått en kommersiell verksamhet att snurra vid sidan av mer ideella aktiviteter. Även om siktet aldrig varit inställt på vare sig att bli bloggprinsessa eller entreprenör, uppstår det senare av nödvändighet, då man ju som människa måste äta.

2012
Lägenheten är så stökig, och jag så trött och bedrövad. Jag sover i genomsnitt tre timmar per natt, eller natt, på nätterna jobbar jag. Vad hände med det allt det roliga, som att gå på loppis, hitta knasiga grejer att göra om och plåta? Spontanvandra i skogen, sätta sig ner och göra, ingenting? Entreprenörskapet tog liksom över. Expanderade, som det heter. Det kanske man ska vara glad för? Men entreprenör, ha. Jag kan ju inte ens räkna. Slänger ut några krokar, och kan nästan inte fatta vilken tur jag har när mina gamla klasskompisar Ulrika och Kasper kan tänka sig att slå ihop sitt företag med mitt och få ordning på det där man kallar struktur. Plötsligt har vi anställda och jag som ställt ett enda villkor, att få fortsätta flumma med mitt, känner att saker och ting börjar fungera igen.

2014
Jag får ett mail från förlaget Natur och Kultur som undrar om jag kan tänka mig att göra en bok för dem. Jag träffar redaktören på Centralstationen i Stockholm, kort innan mitt tåg ska åka och säger att jag gärna gör det, bara jag får göra den på mitt vis. Det vill säga inkonsekvent, kladdigt och bildstyrt. Jag vill också jobba med någon som inte har alltför mycket erfarenhet av att sätta böcker, helt enkelt för att jag vill ha en vinglighet i uttrycket. Jag vill ha fria händer för bild och text. Natur och Kultur går med på det, jag och min kollega Klara Bothén (som hjälper mig att illustrera och sätta boken) får i princip full frihet.

2015
Fine Little Day, idéer, återbruk och meningsfullt nonsens. Jag blir inbjuden till Stadsbiblioteket i Göteborg för att prata om boken. Snälla vänner bänkar sig tillsammans med ett gäng andra nyfikna. - Boken innehåller ett visuellt kurerat potpurri, säger jag. - Nedslag här och där från åren med bloggen och ett maniskt bildmakande. En fras jag kan rabbla utan att titta ner i papperet. - Ett ogenerat expo av mitt och min familjs hem och sommarstuga, fortsätter jag. Och så berättar jag att anslaget är rörigt, naivt och tillkämpat romantiskt. Med blommor, skogen, lapptäcken och röda stugor som återkommande inslag. En viktig del att inte glömma bort är min idé om andan, essensen i boken som jag tycker handlar om att slå an en speciell frekvens. - Ägna sig viktiga, meningslösa aktiviteter, nämligen att LEKA. Ett av människans djupaste behov, hävdar jag. Som meditation, underhållning eller ren överlevnadsstrategi.

Jag tror att det sammanfattar ganska väl vad det handlat om för mig genom åren. Jag har haft turen att kunna arbeta på ett sätt som passat mig bra, lustdrivet och impulsartat enligt en metod (om man kan kalla det för metod) som kanske mest handlat om att ge sig hän egentligen. Och inte bry sig om ifall projekten är banala, onödiga eller rentav slarviga. För min del utmynnade de här lekstunderna i något som blev bärande för mig i förlängningen, och som matchade villkoren i mitt övriga liv på ett bra sätt.

Att uttrycka sig i bild är allt jag är intresserad av egentligen. Och så sitter jag också där, ohjälpligt fast i det sociala mediaträsket. I en fåfäng jag-fixerad kultur som i vissa sammanhang mer än andra, handlar om att kommunicera vem man vill vara. En sorglig och pinsam företeelse när man tänker på att det i slutändan handlar om att vi alla bara är ett gäng bekräftelsetörstande satar. Eller? Den sociala medie-plattform som ökat mest de senaste åren är bilddelningsappen Instagram. I detta privatoffentliga forum är tillgängligheten och det direkta visuella, världsspråket, nycklarna till populariteten. Den potentiella räckvidden är enorm och möjligheterna att bygga sitt eget "varumärke" är större än någonsin.

Men handlar det verkligen bara om narcissism, fluffiga soffor och frukostar? Har vi inte här en arena med råmaterial för såväl sociala relationer och konstprojekt som marknadsföring och trendspaning? Personliga berättelser om förtryck, liv och död, kreativa processer och politisk aktivism? Förutsättningar för kommunikation människor i mellan, som i sin tur kan skapa positiva framåtrörelser, aktivera och engagera. Låter det naivt, dumt, pretantiöst? Möjligen. Men bilder gör mig medgörlig. Så länge jag kan minnas har jag varit närmast maniskt fascinerad av det visuella. Det har handlat om ett visst mått av självbedrägeri och en ännu större skopa eskapism. Men också om hopp och tröst för ett emellanåt bräckligt psyke. Konkret har bilderna fungerat som verktyg för mig, och varit en förutsättning för att just jag ska kunna hålla någon slags boll i rullning. Paradoxalt nog visade ett DNA-test att jag har hög risk att bli blind på äldre dar så det gäller att köra på medan man kan tänker jag.

Elisabeth Dunker

Instagram-alias:
finelittleday
elisabethdunker
familjendunker
likeverymuch
illustratedbooks
pixypeople
bestofgothenburg

Ibland även:
finelittledayshop
koja_shop