Att vara keramiker i en tid där industrin inte har några tekniska begränsningar, där ekonomin är överordnad det mesta. Där effektivitet rankas högre än småskalighet, där kvalité få ge vika för pris är ju självklart ingen lätt sak. Faktiskt ganska omöjlig.

Men för mig är svaret enkelt: Kärlek. Jag älskar lera och att arbeta med lera. För mig övervinner den alla förnuftiga svar som att vi naturligtvis kan producera saker både bättre och snabbare i en industri. Jag skulle heller inte säga att det är ett personligt ställningstagande utan mer en personlig drivkraft. För mig har keramiken alltid varit ett andrum där allt är möjligt (läs: inte tekniskt) där jag kan blomma. Ett ställe där jag lägger allt förnuft åt sidan och inte bryr mig om vem som ska använda det jag gör, vem som vill köpa det jag gör utan jag gör det för att jag vill det.

Att förena en sån här inställning med försörjning är ju svår, jag skulle säga på gränsen till omöjlig. Men det betyder inte att jag inte kan försörja mig på min utbildning. Det finns massa jobb där jag dagligen kan använda min kompetens som konstnär. Min syn på arbete har dock förändras mycket under åren.

Nästa år är det tio år sedan jag tog min magister examen i keramikkonst från HDK. Åren efter skolan arbetade jag mycket i min ateljé. För mig var det viktigaste då att till varje pris få tid till att arbeta med min egen konst/keramik. Jag ville fortsätta i bubblan jag upplevde under åren på HDK där man helt kunde fördjupa sig i sitt arbete utan andra avbrott som inkomstbringande arbete. Jag hade flera fina år men kände efter ett tag att jag började ifrågasätta målet med mitt arbete. Räckte det att bara ha ”tiden”, jag var luspank men hade tid.

Nej. Jag bestämde mig därför att försöka hitta ett sätt att tjäna pengar genom min keramik. Jag startade ett varumärke tillsammans med min man och tanken var att göra schysst formgivning med hög kvalité - det unika var egentligen att vi skulle satsa på en handgjord produktion (konsthantverk). Det rullade på bra och efter ett tag fick vi börja tacka nej till återförsäljare som hörde av sig. Vi kunde inte följa med i den produktionstakt som behövdes för att kunna sälja de kvantiteter som efterfrågades. Valet stod då mellan att antingen förlägga produktionen hos någon annan i en annan del av världen och på så sätt mista hela tillverkningsprocessen som ju var viktig och definierande för oss.

Men det som framför allt blev tydligt var vilka volymer som behövs säljas för att det överhuvudtaget ska bli några pengar över till oss. I princip stod vi och tillverkade saker som vi nästan skänkte bort för att kunna ha rimliga priser. Det blev ohållbart och vi valde att ta en paus från vårt varumärke.

 

Nu kanske det låter som att jag är bitter över denna erfarenhet men det är precis tvärt om. Den fick mig att välja väg. Jag bestämde mig för att istället hitta ett arbete som gav mig tillräckligt med pengar för att jag klara mig men ändå ge mig all min frihet i ateljén. Jag bestämde mig helt och hållet för att i keramiken bara arbeta med det som jag tyckte var roligt och lustfyllt, om jag sedan sålde det jag gjorde var ju det fantastiskt roligt men en bonus. Jag fick tillbaka min glädje och arbetet i ateljén blev bättre. Det var tydligt: jag skulle inte ägna mig åt att skapa keramik som jag trodde folk ville ha utan bara göra sånt som jag ville göra.

Jag började arbeta som lärare på olika skolor både på universitet och folkhögskolor. Efter ett tag fick jag anställning på en kulturskola i Göteborg. Genom detta märkte jag snabbt att jag hade så mycket mer med mig från skolan än ”bara” mina keramiska kunskaper. Jag var van att skapa nya projekt, se nya möjligheter… allt det som ett konstnärligt arbete innebär. Också vanan av att vara i en arbetsprocess som inte är klar och tydlig blev oändligt användbar.

Så det jag har lärt mig av denna process är att möjligheterna till arbete av/för keramiker är faktiskt oändlig. Det finns inte ett sätt en keramiker arbetar och det finns framför allt inget rätt sätt. Jag skulle önska att detta varit en större samtal under min utbildning. Jag kan uppleva att det finns ett tabu kring att prata om pengar. En del hittar sin väg genom att hålla en hög produktionstakt och masstillverka keramik och på så vis skapa sitt levebröd, andra satsar mer på utställningar, stipendier och större utsmyckningar. Och så finns det även en mängd fler vägar, som till exempel min. Det finns alltså så många vägar att gå, det viktiga tror jag är att var och en hittar rätt för sig.

 

Skribent: Frida Mälarborn Hoshino, keramiker
www.fridamalarborn.se
Instagram: @fridamalarbornhoshino