Kreativitet är ordet för dagen. Det benådade tillståndet är både mål och metod. Och något av en besvärjelse. Men var uppstår kreativiteten, och hur erövrar vi den? Är tävling och regelbundna aktivitetsanalyser vägen framåt? Eller leder produktionskrav och effektiviseringshets i motsatt riktning?

Vad är kreativitet? Frågan bäddar för långrandiga utgjutelser, men få vet vad ordet egentligen står för. Det menar Gunnar Törnqvist, professor emeritus i ekonomisk geografi och författare till boken "Kreativitet i tid och rum: personer, processer och platser". Likafullt är kreativiteten högt efterfrågad, en dygd tillskriven hårt arbetande individer i högspecialiserade verksamheter, men även fingerfärdiga hemmafixare. Till och med mindre nogräknade själar är kreativa – i strävan mot maximal egennytta, med flexibel hållning till lagar och regelverk. Kreativitet, hos individen och kollektivet, är en given framgångsfaktor i snart sagt varje sammanhang.

Begreppet är idag vida spritt, men förekommer sparsamt fram till mitten av 1900-talet. Då vaknar intresset inom psykologin för de mekanismer som används vid kreativ problemlösning, och den skapande hjärnan blir föremål för neurovetenskaplig forskning. Frågan är förstås vad som driver särskilt kreativa personer att till synes outtröttligt generera nya idéer och uppfinningar.

I själva verket blandar många ihop kreativitet med produktivitet, framhåller Törnqvist. Filosofiskt står kreativitet för nyskapande, att vidga vetandet och föra samman idéer från vitt skilda områden. Det kräver kunskap. Men också att man vet vad man inte vet. Insikten vaccinerar mot enögdhet och förutfattade meningar, det visste redan Platon. Produktivitet är något annat: Den verkligt nyskapande efterlämnar inte nödvändigtvis särskilt många verk. Och vetenskaplig kreativitet mäts inte enbart i mängden publicerade artiklar.

Här kunde man invända att även motsatsen gäller. Psykologen J P Guilfords numera klassiska kreativitetsteori visar att den som producerar flest idéer, statistiskt sett också genererar flest originella lösningar. Ett rimligt antagande är dock att slumpen spelar in, vilket i sig inte förutsätter stor kreativ förmåga.

Omgivningen är inte utan betydelse. Bland annat utgör mångfald och variation i verkandemiljön viktiga faktorer för det fria flödet. Liksom jämlikhet och avsaknad av hierarkier. Det gäller att vara öppen för oväntade associationer och regelbrott. Tvärtemot vad som ibland förmodas är konkurrens inte främjande för kreativiteten. Tidspress gynnar inte divergent tänkande. Nöden är inte uppfinningarnas moder.

En annan väg till ingivelsen löper i gränslandet mellan rationellt tänkande och vårt undermedvetna: Den kreativa pausen. Begreppet definierades av Lajos Székely, psykoanalytiker och internationell auktoriet inom forskning om skapande processer. Den kreativa pausen innebär att man avstår från att tänka på ett olöst problem och helt enkelt ägnar sig åt annat. Den kan vara kort eller lång, och upphör i den stund problemets lösning oväntat infinner sig.

Studier vid University of California bekräftar att förmågan till kreativ problemlösning främjas av att vi utför vardagliga sysslor, till exempel städning. Romaner av den vindlande sorten (försökspersonerna läste Tolstoj) kan också verka prestationshöjande. Den kreativa pausen ger hjärnan svängrum. Problemen knådas, bortom viljans kontroll, medan vi tänker på annat.

Inte minst branscher som bygger sitt rykte på kreativitet i någon form borde omfamna sådana rön. Såväl arbetsgivare som beställare säger sig värdesätta ett fritt sinnelag, innovation är allas paroll, det tävlas som aldrig förr i kreativitet. Samtidigt ställs krav på ökad produktionstakt och kortare tidshorisonter. (Också på denna punkt ger Törnqvist besked: Yrkesskicklighet är inte liktydig med kreativitet.)

Långsamhetens betydelse har på senare år betonats, bland annat inom akademin, genom begrepp som "slow science". Förespråkarna talar om tidlöshet – med skäligt utrymme för eftertanke och återhämtning. Hur den uppnås är en ännu öppen fråga. Sannolikt krävs mer än aktivitetsanalys och ett pliktskyldigt pingisbord för att väcka vilande resurser i människans intellekt. Det skenbart ineffektiva, låt säga den kreativa pausen, kan mycket väl göra stora ting. I sådant hänseende verkar växande anspråk på hög produktivitet minst sagt begränsande.

Av: Andreas Kittel, design director Happy F&B och skribent