Varför sitter det inte fler designers och arkitekter i Sveriges bolagsstyrelser? Är det självvalt, beror det på fördomar, eller är de helt enkelt för mycket specialister för att passa i en styrelse?

Sammansättningen i styrelser är ofta föremål för synpunkter. Jag är skeptisk till att betrakta styrelser som ett slags demokrati, som ska representera ett tvärsnitt av befolkningen. Däremot behöver styrelser mångfald, av rent egoistiska och strategiska skäl. Jag har själv upplevt styrkan i att många olika perspektiv representeras, och svagheten i styrelser som blir för homogena, vilket gör verksamheten känslig för förändring och påfrestningar.

Styrelsens viktigaste uppgift, enligt min erfarenhet, är att säkra att företagets affärsmodell är livskraftig för framtiden. Hur kommer efterfrågan att förändras? Var ska vi investera och var ska vi krympa? Hur använder vi bäst företagets kompetens och tillgångar?

En erfaren designer har tränat mer än de flesta på att tolka tecken i tiden – man befinner sig helt enkelt hela tiden en smula i framtiden. Vanan att pröva olika scenarios för att svara mot utmaningar och möjligheter, gör att man hela tiden söker förändring och inte fastnar i invanda grepp.

Så ja! Designers och arkitekter behövs i både ledningsgrupper och styrelser! Vår samtid befinner sig i en gigantisk strukturomvandling, som påverkar oss på alla plan – tillverkning, produkt, tjänst, marknadsföring. Människors beteende förändras på global nivå, och spelreglerna ändras snabbt därefter.

En designers kompetens och erfarenheter av ett ständigt nytänkande borde ju alltså vara en tillgång. Men man ser trots detta sällan designers i styrelser – och inte i ledningsgrupper heller. Varför det?

Jag har tidigare sett vikten av att designchefen i ett bolag är representerad i bolagets ledningsgrupp, för att designens betydelse ska uppgraderas. Designchefens framträdande roll stärker företaget, inte minst genom företagets tjänster och produkter. I en styrelse däremot, är erfarenheten att det fungerar allra bäst, när gruppen förmår släppa sin ”representation”, d v s tanken om att man företräder någon eller något, för att kunna studera fakta kritiskt, och vara öppen för nya möjligheter och ta ansvar som styrelseledamot för hela affären – inte se det som sin plikt att i alla situationer förespråka sitt område. Förenklat kan man säga att man behöver mogna i sitt ansvarstagande och förmå träda ur sin roll som utförare, för att ta rollen som ägare. Man använder sin specialistkompetens, utan att företräda sitt specialistområde.

För en valberedning framstår kanske designern som en nischad expert, som bara är relevant i vissa typer av branscher. Man missar den breda kunskap som designers och arkitekter tillägnat sig som yrkesverksamma. De har ofta arbetat med projekt på hög strategisk nivå med utpräglat affärstänkande, men framförallt är det deras insikter om kundbeteenden, varumärken och konsumentens emotionella drivkrafter, som faktiskt är viktigast för många olika typer av verksamheter.

Jag har samtalat med andra designers och arkitekter som har suttit, eller sitter, i olika styrelser. Deras reflektioner är att de som designers bidrar med unik kunskap om kvalitet och varumärkesbyggande. Erfarenheterna av designarbete, gör att man ser de enskilda detaljernas och de enskilda beslutens betydelse för helheten. ”Det är som att bygga en abstrakt modell i flera dimensioner – man ser delarna i olika perspektiv från olika vinklar”. 

De uttrycker också en oro för att Sveriges näringsliv missar denna kunskapsbas, som kan vara avgörande för framtiden. Design Thinking handlar ju om mer är att skapa yta, det handlar om att djupare förstå människors behov och drivkrafter – oavsett vilken typ av produkt eller tjänst man jobbar med. Svenska företag behöver generellt bli skickligare på att förvalta sina emotionella tillgångar, i varumärken och produkter, för att konkurrera. För: ”Förändringar kommer ofta smygande. Det gäller att kunna läsa av sin samtid och tolka signalerna i tid, och att förändra i tid.”

Någon påpekade också bekymret med att designers och arkitekter själva inte strävar efter dessa positioner. ”Man vill gärna ha inflytande, men självinsikten finns inte där –man beskriver sig själva som generalister, men har egentligen aldrig tagit någon annan position än designerns/specialistens. ”Vi designers är fortfarande för få, för att betraktas som generalister i vår utbildning som ekonomer och ingenjörer - men vår kompetens är egentligen lika allmängiltig för affärsdrivande verksamheter”.

Alltså: Designyrket betraktas allmänt som ett ganska specialiserat yrke, men tillämpningen är bred och berör många olika verksamheter. Fler designers skulle faktiskt kunna släppa relingen, och göra sig relevanta för ledande uppgifter. Designern har ett unikt perspektiv på varumärkesbyggande, kundbeteende och emotionella värden, som kommer att bli ett allt viktigare perspektiv inte minst i framtidens styrelser.

Javisst behövs designers i våra styrelser – men inte som specialister, utan som de generalister som de har stor potential att vara!

 

Stina Nilimaa Wickström
Industridesigner MFA, VP Design and Product Management WA WallVision AB, samt ordförande Svensk Form