Det finns de som påstår att Göteborgsandan sammanfattar allt som är rätt med den här staden, och det finns de som tvärt om menar att den står för allt som är fel. Jag är en av en helt annan åsikt – att den beskriver det som gör vår undergroundkultur så fantastisk.

Åh, Göteborgsandan. Detta omdebatterade, nedskjutna, hyllade och många gånger omtolkade begrepp. Googlar du ordet är budskapet tydligt: det är negativt. Starkt förknippat med det gräsliga men välförtjänta smeknamnet ”Muteborg”, tätt sammanflätat med politiker som håller sina boys i näringslivet om ryggen (och tvärt om). Så hur kan det finnas de som fortfarande menar att det är en fjäder i hatten? Hur är det nu – finns det ens någon positiv Göteborgsanda kvar idag?

Vi vet alla hur det började – som ett sätt att ta gemensamt ansvar för orten man bodde i. Som ett begrepp för hur politiker och näringsliv samarbetade för att främja stadens utveckling. Och vi vet alla hur det slutade – när någonting ansågs tillräckligt viktigt såg man genom fingrarna på regel- och lagbrott.

Trots slutresultatet pratas det fortfarande om Göteborgsandan som något positivt då. Vi gör helt enkelt det som behöver göras för att komma dit vi vill och samarbetar för att nå våra mål. Emellanåt deklareras den död, kvävd av samhälleliga strukturer och byråkratiska processer, eller kanske mördad och utbytt mot dess onda tvilling, muteborgsmedborgaren. Men någonting som sörjande och/eller sura göteborgare över hela stan inte fattar är detta: den goda Göteborgsandan lever och frodas – men den gör det långt bort från de kommunala ögonen. Den gör det i undergroundkulturen.

Runt omkring oss finns otroligt många fantastiska kulturutövare och vill man leta efter det positiva i Göteborgsandan är det till dem man ska vända sig. De hjälps åt, de stöttar varandra, de satsar allt de har på att ta sig dit de vill. Här är samarbetet mellan politiker och näringsliv utbytt mot samarbete mellan konstnärer och musiker. Mellan teatersällskap och gallerister. Mellan poeter och modeskapare. Det här leder till ett rikare kulturliv, och det leder till att Göteborg utvecklas.

Medan Göteborgs Stad lägger hotellnätter på hög, övertalar Håkan att än en gång spela på Ullevi (det var säkert inte så svårt) och bygger evenemangsstråk jobbar de fria kulturutövarna dygnet runt, år efter år, för att göra Göteborg till en lite roligare plats för invånarna själva. De jobbar för att göra livet lite roligare för alla. Och de jobbar väldigt ofta, nästan alltid skulle jag vilja säga, helt utan stöd från kommunen. Det finns något nästan poetiskt ironiskt över att just den stadssjäl man från kommunhåll vill hylla finns i just de delarna av stans underhållningsutbud som man är mest ointresserad av att lyfta fram och stötta.

När utländska medier hyllar vår stad skriver de aldrig om hur fett det är på Scandinavium eller hur kul det är att gå på Bergakungen. Jättestora evenemang får en aldrig att återkomma till en stad, för man får ingen relation till själva staden. (Om man inte är stockholmare och åker på Way Out West förstås, men de är ju ändå inte medvetna om att de lämnat huvudstaden.) Det är de som sysslar med fri kultur, krog- och nattliv som gör att människor, åtminstone unga sådana, vill återkomma hit. Och medan ni gör era utredningar för att någon gång i framtiden, säg om tre år, kunna ta ett ordentligt underbyggt beslut om, säg en statys placering, kommer de fortsätta att göra samma sak år ut och år in. De kommer fortsätta göra Göteborg bättre. De kommer fortsätta leva i och med den positiva Göteborgsandan. Och ni borde lyssna på dem. Nej, förresten, ni borde hylla dem. Ni borde ge dem lokaler att verka i och kulturbidrag att utnyttja och säga “gör vad ni vill!”

2007 besökte New York Times-journalisten Stephen Metcalf Göteborg för att skriva vad som kommit att bli en näst intill legendarisk artikel. Han spenderade nog bara ett par dagar här, men hann med att se mer av stadens undergroundkultur än de flesta vet existerar. Och framför allt hann han komma till insikt om och summera vår hemstads själ. Han beskriver den på ett sätt som visar en förståelse för kulturlivet som många aldrig kommer få. Han beskriver den såhär: “Everything happens in Göteborg because of despite — that is, you collaborate, you reach across genres, you play and think equally hard, because there is so little money or fame at stake.” I Göteborg händer bra saker. Trots allt.

Karin Londré, redaktör Nöjesguiden