Det sitter 100 personer i ett rum. 1 person pratar och de andra 99 lyssnar. Ämnet för dagen är kreativitet: ”Hur vi kan bli bättre på att tänka utanför boxen?” 99 personer nickar instämmande medan 1 person på scen berättar vad kreativitet är. De 99 skriver i sina block. Skrattar på rätt ställe. Nickar åt varandra när det blir tokigt.

Det vi bevittnar här är en så kallad ”kreativ konferens”. En ”innovativ mötesplats”. I början på 2010-talet var detta ett fenomen som trendade på många av mötesarenorna i sekulära och postindustriella samhällen. Det skapades kluster och nätverk som kallades för ”kreativa” och ”innovativa” och människor samlades i fyrkantiga rum med så kallade ”white boards” och hade ”brainstorms” med ”post-it-lappar. Dessa individer pratade sedan med vänner och kollegor om vinsterna med ”innovation” och ”kreativitet” och hur det behövdes fler ”plattformar” och ”metoder för innovativ samverkan”. Dessa samtal samlades ofta i dokument och rapporter som enligt dåtidens analytiska algoritmer lästes av de få personer som skrivit dem. (Se även innovationscenter och innovationsstipendier.)

De personer som gjorde något annat ansågs vara obekväma. De kallades saker som ”kaospiloter” och ”möteshaverister.” De fick ett par eller tre uppdrag per år från olika kommuner eller regioner. De fick väldigt sällan komma tillbaka och tala eller leda samtal på konferenser eller mötesplatser där de en gång varit. Mötesdeltagarna gav ofta dessa personer låga betyg i utvärderingarna eftersom dessa personer väckta känslor av smärta, obehag och ilska i mötesdeltagarna. Kreativitet ansågs under den här perioden vara roligt och trevligt. Många av samtalen inleddes med förhoppningar om ”inspiration” och ”energi”. Att mötas skulle vara trevligt, mysigt och lättsamt. Detta skulle sällan innefatta sådant som innebar att människorna skulle röra kroppen, nudda vid andra människor, prata med främlingar eller annat som kunde störa det passiva lyssnandet. (Se även mingel och nätverksmingel.)

Det sitter 100 personer framför sina datorer och läser en text om hur den svenska mötesbranschen är en broilerfabrik som spottar ut hjärndöda och passiva får. De läser om hur människor åker in i ena änden på en konferens, sitter stilla och passivt i en låda som någon annan har arrangerat åt dem. De matas med information och fakta som de inte kommer minnas efteråt, de knuffas runt i fållor från den ena föreläsaren till den andra. De sitter still och tar emot. De lyssnar och antecknar. De tar in vad experten säger och följer sen råden. Utan att tänka själva. Utan att ifrågasätta. Utan att själva bidra med varken perspektiv, kunskap eller värde. (Se även svenska skolan.)

Det sitter hundra personer framför sina datorer och väntar på att författaren av texten ska ge dem en manual för hur de ska tänka istället. De väntar på en rolig och konstruktiv knorr. Råd för hur de ska gå vidare. De har ännu inte kommit så långt i texten att de har insett att även det är ett passivt och hjärndött sätt att mötas på. Att vänta på att den andre ska tala om dig hur du ska tänka.

Ett möte är ett givande och tagande. Det dynamiska fältet mellan två varelser eller punkter uppstår ur olikheter och växer av friktion, konflikt och en ömsesidigt och respektfull växelverkan. Du lär dig av mig och jag lär mig av dig. 1+1=3. Det kommer göra ont. Det kommer bli svett. Det kommer skrynkla till dina lakan. Det kommer att hända saker i rummet du inte kan kontrollera.

Ungefär som bra sex. Det behövs eld.

Och det första som ska brännas upp är scenen. Den stora träklumpen som skiljer en person från de resterande 99. Den påhittade koloss/kloss som skapar en hierarkisk känsla från första början är inget annat än en rest från ett feodalt och förtryckande paradigm. Om du tycker att jag använder för många ord nu kan jag göra en snabb version: scenen är för den som känner att hen behöver höjas över andra. Om du vill lära ut och lära in så ställ dig i mitten och led gruppen. Hjälp gruppen att facilitera den kollektiva intelligens som finns. Hjälp människor att mötas. Skapa kopplingar. Se till att X börjar prata med Y. Underlätta för det mötet. På djup och med bredd.

Det andra som behöver brännas upp är föreläsarblocken. Den bisarra och maniska idéen om att människor behöver prata i 60 eller 75 minuter var och att det går att göra i grupper om 4 föreläsare utan att varenda person i rummet antingen slutar lyssna, somnar eller dör på sin stol.

Det tredje som behöver brännas upp är mingelkonsulterna. De som hjälper människor att starta ett möte med ett visitkort. De som hjälper människor genom att tvinga dem att räkna hur många personer de träffar på fem minuter. De slängs högst upp på det stora konferensbålet som vi startar vår nästa innovationskonferens med.

Det sitter 100 personer och läser en text om komplexiteten i att designa möten som ska skapa kreativitet och innovation. De läser den finurliga inledningen, den medvetet och försökande provoverande mitten och har precis försökt ta in den märkligt formulerade och lite med studsigt verbalt och rappt vässade avslutnigen med de klassiska tre råden för hur du går vidare. 100 personer som just nu undrar om det verkligen går att avsluta en text om att tänka själv med tre råd. 100 personer som börjar fundera på om hela den här texten handlar mer om de som läser den än om den som skriver den. 100 personer som just nu inser att de blivit lurade av 1 person som inte har något svar. Som aldrig haft något svar. Som bara ville bråka med strukturen kring möten. Som bara ville jävlas. Som bara ville få dem att resa sig upp och tänka lite själva.

-

Navid Modiri, föreläsare och samtalsaktivist